torsdag 27 oktober 2011

Fantasy med girlpower

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om bristen på kvinnliga förebilder i den klassiska fantasyn. Nu tycks en vändning vara på väg och det kommer allt fler fantayböcker för barn och unga utan de könsstereotypa mönster som Tolkien, Feist med flera vant oss vid. Trenden uppmärksammades i en artikel i DN här om dagen.




Jag har läst merparten av böckerna i artikeln och är det någon som jag verkligen vill lyfta fram så är det den eminenta, danska förattaren Lene Kaaberböls senaste bok Eldprovet som är första delen i hennes serie Vildhäxa. Jag väntar med spänning på att få läsa resten av böckerna för det här är riktigt bra läsning, speciellt för flickor och pojkar i tio-årsåldern. Det är en fantasyberättelse med modern bakgrund där 11-åriga Clara en dag konfronteras med en stor, svart, agressiv katt när hon är på väg ner i cykelförrådet. Katten går till attack mot Clara som tvingas uppsöka sin moster för vård. Mostern som hon aldrig förr har träffat visar sig vara en vildhäxa, en kvinna med synnerligen gott öga och känsla för djur och natur. Även Clara visar sig besitta magiska egenskaper och får stanna hos sin moster för att läras upp till vildhäxa hon med. Kaaberböl är även författare till fantasyserien om Skämmerskans dotter och hon har ett sätt att naturligt väva in starka kvinnor i sina berättelser som varken känns tillrättalagd eller politiskt korrekt utan bara självklart.

En annan bok jag vill rekommendera, eller snarare bokserie, då en fantasybok sällan kommer ensam... Det är Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet och som inleds med Ondvinter och Eldbärare. I Björkelids serie får vi följa två tvillingsyskon där systern Sunia står för de egenskaper vi klassiskt har identifierat som manliga och där hennes bror Wolf som är den mer ängsliga och eftertänksamma får representera traditionellt kvinnliga egenskaper.



Den omåttligt populära Jo Salmson har gjort succé med sina böcker om Alamandrarna och Tam tiggarpojken. Nu har hon kommit ut med en ny fantasyserie om hittills tre böcker om flickan Sol som är bokens huvudperson och sitt folks stora räddare. Böckerna om Sol riktar sig precis som Salmsons andra böcker till läsare i 7-10-årsåldern.












måndag 24 oktober 2011

Författarbesök: Kristina Ekero Eriksson

Foto: Laurent Denimal
Årstafruns dagböcker – nedtecknade av Märta Helena Reenstierna mellan åren 1793 och 1839 - är en dröm för alla som älskar historia. Här ryms det mesta om kungligheter och vanligt folk. Frun på Årsta skriver med samma glöd om Marie Antoinette, Napoleon, Gustav IV Adolf och vännen Carl Michael Bellman, som om lösaktiga pigor och fullsupna drängar. Läsarna får följa med på ljuvliga utflykter till Drottningholm och kalas i Stockholm där det festas till gryningen.
Men det är en vemodig berättarröst som talar, Årstafrun födde åtta barn, men bara ett enda, sonen Hans Abraham, blev äldre än åtta år. Och när pojken väl blev vuxen, blev han inte riktigt den hjälp i tillvaron som det var tänkt.

Årstafruns dagböcker förvaras på Nordiska museet, renskriven på maskin fyller den 5000 A-4-sidor. På 1940- och -50-talen publicerades ungefär 20 procent av allt hon skrev i tre böcker ”Årstadagboken I-III”. Sedan skrev Lars Widding sina populära berättelser om fru Reenstierna utifrån detta urval.

När jag skulle skriva min biografi om Årstafrun hoppades jag att man hade ”mörkat” vissa detaljer i Märta Helenas liv i dessa utgåvor, hemligheter jag skulle får reda på om jag använde hela den omfattande dagboken som källmaterial. Mina drömmar slog in. Med extra hjälp av domstolsmaterial och kyrkböcker fick jag fatt på en viss person, som fick Årstafruns blod att ”jäsa” - som hon själv uttrycker det.

I min bok Årstafruns dolda dagböcker berättar jag om Märta Helena Reenstiernas förhållande till maken Christian Henrik, sonen Hans Abraham och dennes informator herr Kindberg – men också vänskapen med poeten Bellman och bästa vännerna Schoerbings på Årsta holmar. 
Mitt föredrag i Jakobsberg bibliotek den 1 november, kommer dels att handla om Märta Helenas vardag – dels om händelser som hon helst ville tala tyst om. Hoppas du har tid att komma och lyssna!

Kristina Ekero Eriksson

----------------
Hyllan, Jakobsbergs bibliotek, tisdag 1 november kl 18:30. Fri entré!

I samarbete med  

ABF Norra Stor-Stockholm.

onsdag 19 oktober 2011

The Walking Dead

I februari i år skrev jag om TV-serien The Walking Dead. Nu är det dags igen då den tydligen är det stora samtalsämnet bland många av mina kompisar just nu. Personligen fick jag intet ut av denna, men däremot gjorde serien att jag satt som fastnaglad i åtminstone fyra volymer. The Walking Dead är nämligen en serietidning i sin ursprungliga form, och där är den riktigt bra. Den har drygt åtta år på nacken och antalet zombies tycks oändligt.

Rent krasst är det en dokusåpa vi talar om. Huvudspåren är relationer och svek – både till de levande och de döda, men där TV-serien släpar sig fram med avslitna hälsenor (långsamt alltså), så får man i serietidningsformatet en annan typ av underhållning. Det långsamma, betänksamma behöver inte bli långsamt, för man läser ju i sin egen takt. Däremot läser jag den gärna väldigt långsamt, eftersom man förutom berättelsen även får konstverken på köpet. Jo, jag ser varje ruta som ett mindre konstverk. Inga mästerverk, men ändå; man kan ta sig tid att närstudera zombies, och det är ju inte fy skam. Omslagen kan emellanåt vara rent fantastiska.



När man kommit in i serien finns det detaljer och hänvisningar till tidigare händelser som antingen inte finns alls i TV-serien, eller som är svåra att uppfatta. Serietidningsformatet är mer tillåtande, mer användarvänligt om man så vill.

Vi har den första volymen av The Walking Dead i svensk översättning. Gillar du zombies är den en självklarhet. Gillar du dokusåpor har du säkert också något att hämta här. Kombinationen av de båda genrerna är ganska oemotståndlig.

lördag 15 oktober 2011

Järfälla biblioteks historia

Gamla bokbussen utanför Viksjö Centrum i mars 1973. Foto: Sessler.
"Biblioteket bildas af sådana böcker och skrifter, som kunna bidraga till Gudsfruktan, Sedlighet, Fosterlandskärlek, Upplysning, Bildning och Ekonomisk förkofran". 

Spånga-Järfälla Sockenbibliotek i Hjulsta skola grundades redan 1860 och var det första offentliga biblioteket i våra trakter. Den högtidliga strofen ovan är tagen från den så kallade portalparagrafen. 1905 beslöts det att grunda ett eget sockenbibliotek i Järfälla, och det var - hör och häpna - hundarna som gjorde att gjorde att man hade råd med detta. Läs mer om den intressanta berättelsen på vår hemsida. Här finns även fler bilder från förr.
Texten på hemsidan är sammanställd av Jonas Sahlström, praktikant.

Missa heller inte att besöka Jakobsbergs bibliotek som nu även rymmer Järfälla hembygdsmuseum.

onsdag 12 oktober 2011

Bokklubben i Viksjö

Idag hade Bokklubben i Viksjö sin första träff. 6 glada barn mellan 10 och 13 år pratade böcker, fikade, fick boktips med mera. Barnen hade många spännande boktips och de flesta tyckte mest om fantasy-böcker. Nästa träff är 9 november och tills dess ska alla läsa En morgon stod hon bara där av Per Nilsson. Vi pratar om boken, boktipsar varandra om andra böcker, kanske skriver vi något eller pysslar också.

Är du mellan 10 och 13 år och vill vara med eller känner du någon som du tror är intresserad? Kontakta i så fall Kajsa Bäckius på mail kajsa.backius@jarfalla.se , telefon 08-58029749 eller kom förbi Viksjö bibliotek.

Vi ses en onsdag i månaden kl 15-16.

måndag 10 oktober 2011

Biblioteket löser vardagsmysterier

Det har kommit ut en ny Mamma Mu-bok, Mamma Mu läser. Underbar förstås som de andra och den här boken ligger förstås oss på biblioteket extra nära hjärtat då Mamma Mu inte bara läser utan besöker biblioteket också.

När Kråkan får reda på att Mamma Mu har lärt sig läsa blir han upprörd förstås, en ko ska väl inte läsa. Och för att inte vara sämre bestämmer han sig för att skriva en bok, en bok om varför mjölken är vit fast gräset är grönt. Trots stora ambitioner blir det som alltid ingenting av Kråkans planer men det är inte utan att man blir nyfiken på varför mjölken är vit och tänk vad glad jag blev när jag upptäckte att boken redan är skriven.


Nu handlar inte Varför är mjölken vit? Och andra vardagsmysteriet av Håkan Borgström inte enbart om detta fenomen utan om som titeln antyder många fler vardagsmysterier som hur kommer blyertsen in i pennorna, vad är en prutt, hur kan tandkräm vara randig etc.



Varför är då mjölen vit? Det beror på att det flyter små små droppar fett i mjölken som bryter ljuset så att ögat uppfattar den som vit. Tar man bort fettet blir mjölken som är kvar blåvit eller grå. Så nu vet ni det!

tisdag 4 oktober 2011

Författarbesök: Arkan Asaad

Foto: Andreas Apell
I så många år gick jag runt och drömde om genombrottet som författare. Dom ändlösa nätterna som jag satt och skrev dom fiktiva historierna... Utanför min gård var det folk som festade, som kunde njuta av sina lediga dagar, vara sociala, koppla bort sitt arbete, vara en del av det sociala samhället. Hur kunde jag koppla bort mina drömmar? Drömmar gick inte att bara koppla av och på. Det var ett 24 timmars arbete, att ständigt hitta vägar framåt. En ständig rörelse där det inte fanns utrymme för dom starka dragningskrafterna att ge upp.

En dag kom mitt genombrott. Kanske inte i betraktarens ögon, utan mitt emotionella genombrott. Jag stannade upp. Kopplade bort mina drömmar, min verklighet, min tillvaro. Jag öppnade min ryggsäck, den jag förseglat, förnekat och försummat hela mitt liv. En väska av hemska upplevelser och tragedier. Min terapi, min hjälp och mitt sätt att säga JA till livet igen var att öppna den och skriva, skriva och skriva för livet.

Fyra månader senare, då jag slaviskt fått ner allt - början, mitt och slut - så fanns allt på bordet, utskrivet på 320 sidor. Jag slängde bunten på bordet gång på gång, för att höra tyngden i det jag skrivit, för att fatta att jag hade skapat något.
"Det här har jag skrivit", poserade jag framför spegeln och kastade bunten på bordet. Som Robert De Niro i Taxi Driver: "You talking to me?"

Ett och ett halvt år senare, i januari 2011, stod jag på Södra teatern med 350 vänner, kollegor och familj och hade min releasefest för min första roman Stjärnlösa nätter.
Mitt tal började med följande ord: "Jag ber om ursäkt för att jag har varit en dålig vän till er alla. Jag har varit en dålig vän eftersom jag har varit er otrogna med mina drömmar, och jag vill för första gången dela med mig av min dröm. Min bok, mitt liv!"

I dag färdigställer jag min andra roman och är en av Sveriges mest anlitade föreläsare.
Drömmar har inget slutdatum!

Allt gott!
Arkan Asaad
---
Hyllan, Jakobsbergs bibliotek, 11 oktober kl 18:30. Fri entré!

I samarbete med  

ABF Norra Stor-Stockholm.

måndag 3 oktober 2011

Jag dömer alltid böcker efter omslaget

Jo, jag vet att man inte ska vara fördomsfull, men nyutgåvorna av Dorothy Sayers detektivromaner om Harriet Vane får till och med mig - som aldrig läser deckare - att bläddra nyfiket. Om de representerar innehållet har jag ingen aning om, men snygga är de. Och de sticker ut i både skylt- och bokhylla.



Förlaget Minotaur har det där sedvanliga deckarstuket på sina omslag, men de lyckas ändå. Om man så bara anar en Minotaurbok i ögonvrån så kan man vara säker på att det är just Minotaur som ligger bakom. Färgtonen, bilderna, placering av texten, typsnittet... Allt sitter som en smäck. De har verkligen hittat sin nisch.