Genustankar och kärnfamiljsalternativ

För några veckor sedan var Kristina Henkel på Jakobsbergs bibliotek och föreläste utifrån boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2: om genusfällor och genuskrux i vardagen" som hon skrivit tillsammans med Marie Tomicic. Mycket intressant om genustänk när det gäller barn och hur man praktiskt kan göra för en mer genusneutralt förhållningssätt till barn (både egna, andras och barn man möter i tex arbetet. Hon betonade också att man inte ska begränsa utan utvidga barnens möjligheter att klä sig som man vill, att leka med vilka leksaker och lekar man vill, att leka med vem man vill etc. Bland annat tog hon upp barnlitteratur och vikten av att fundera över vad böckerna man läser ger för budskap till läsaren. Detta gäller också andra media som data- tv-spel, filmer, ljudböcker etc. Varför? Böcker ska fungera både igenkännande och öppna för miljöer som inte finns i barnets eget liv men som finns. Därmed ökar förståelsen och toleransen att det lika okej att leva på något annat sätt. Det vimlar av könsstereotypa barnböcker med agerande, starka modiga killar och omhändertagande tjejer och familjer som består av mamma, pappa, barn. Ja, de flesta familjer består av just mamma, pappa, barn men 25% av alla barn i Sverige lever i en familj som inte är en så kallad kärnfamilj. Dessa 25% är knappast representerade i barnlitteraturen idag men det finns en del undantag och jag hoppas att mer är på väg. Det finns förlag som specialiserat sig på genusgenomtänkta böcker och om dessa i början kändes rätt tillrättalagda börjar de nu faktiskt bli riktigt bra och man ger oftare ut redan etablerade författare. I förrgår var det en intressant artikel i DN om 1-åriga Abbe som har en mamma och tre pappor som alla har varit lika aktiva i Abbes första år. Häftigt tycker jag! Läs också den intressanta artikeln Alternativ till kärnfamiljer mer synlig idag.

Böcker som frångår kärnfamiljsnormen:

• Anna-Clara Tidholm, Min familj. En sorts uppslagsbok där författaren visar hur olika familjer kan se ut.

• Kalle Güettler, Jag vill ha baklava. En ysande liten bok som inte bara får med hbt-tema utan också mångkultur och en blinkning samhällets internetifiering utan att kompromissa med den litterära och konstnärliga kvaliten. Dessutom är den tryckt med FSC-certifikat för minskad klimatpåverkan. Kan en bok bli mer politiskt korrekt? Huvudpersonens kompis Perian har haft med sig Baklava till förskolan och huvudpersonen tycker att det är fantastiskt gott! Hon/han vill baka själv men hur gör man. Mammorna har inte tid men kolla nätet, säger storasyskonet. Vad är det där nätet egentligen, huvudpersonen ger sig ut på jakt. Man blir faktiskt rätt sugen på baklava själv, sist i boken finns också ett recept.

• Anette Skåhlberg, Jösta och Johan, Handlar om två giraffer som älskar varandra. Det är bara en sak som fattas, en barn. De ger sig ut för att leta efter någon att ta hand om. Inte helt lyckad litterärt tycker jag men den kan läsas för temat.

• Åsa Karsin, Pinsamt värre Krille. Krille är på semester med sin två mammor och tycker att de är otroligt pinsamma, inte för att de är två mammaor utan för att de är... vuxna.

• Johanna Rubin Dranger, Böckerna om Nell, Böcker för de allra minsta där Nells storfamilj presenteras på första sidorna.

• AnnetteLundborg,Malins mamma gifter sig med Lisa. En klassiker i dessa sammanhang. Kanske de första bilderboket på temat Regnbågsfamilj.

• Kaj Beckman, Böckerna om Måns och Mari. Åh vad jag älskar de här böckerna från 70-talet! Måns och Mari bor hos Matti. Det framgår inte om hon är deras mamma eller bara någon de bor hos. Det är en sådan fin ton och fantastiska bilder i dessa böcker som gör att de håller än.

• Titti Knutsson, Händiga Hanna lagar bilen m fl. Handlar om Hanna som bor med sin pappa.

Mer Murakami

Så har jag sett filmen Norwegian wood som troget följer Haruki Murakamis roman med samma namn. Tycker jag att boken var bättre bara för att jag är bibliotekarie? Kanske. Kanske har det gått för kort tid från det jag läste boken till filmvisningen? Filmen är BRA, huvudpersonerna mycket bra och naturscenerierna just så fantastiska som jag har föreställt mig. Även om filmen är (väl) lång, drygt två timmar, får regissören Tran Anh Hung inte fram karaktärernas komplexitet så skickligt som Murakami. Bokens sorgsna dis saknas... Och slutet är onödigt långt. Men visst är filmen sevärd av många skäl, inte minst för 60- och 70-talsmiljöerna. Min biokompis läser nu Murakamis "Sputnikälskling" och själv har jag just lånat "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning". Helt fantastisk, enligt många. Nu läser jag Yoko Ogawas "En gåtfull vänskap" om vänskapen mellan en matematikprofessor, hans hushållerska och hennes son. Lovar gott!

Just nu är verkligheten i Japan minst sagt dramatisk och oroväckande. Att min körledare är från Japan gör katastrofen mer påtaglig. Jag tänker också på de två brevvänner jag en gång hade i Japan, Keiko och Kumiko. Hur har de det nu?

Ett sätt att hjälpa Japan är att gå på välgörenhetskonserten "Pray for Japan" i morgon kväll. Det är pianisten Asuka Nakamura som är initiativtagare. Hon och många andra musiker deltar och biljettintäkterna går via Röda korset till Japan. Från Järfälla deltar Mio Nishigaki, organist i S:t Lukas kyrka. Asuka Nakamura spelar ofta i S:t Lukas kyrka - härnäst vid en lunchkonsert tisdag 19 april kl. 12.15. Mio Nishigaki deltar också då och sånger ur Bachs passioner står på programmet.

Länk till Pray for Japan: http://www.musikmuseet.se/kalendarium/index.php?l=sv (mer info under "Konsert för Japan 29 mars".)

/Kerstin Gerén

Familjelördag

I lördags hjälpte vi våren på traven här i Viksjö!

Familjelördag med sagoläsning, tipspromenad och pyssel- allt med tema ’Vårlängtan’.

Många små och stora händer hjälptes åt att pyssla knappblommor, pyssla igelkottar och rita blommor!
Den 16 april, lagom till påsk, går nästa familjelördag av stapeln i Viksjö- vi ses!

En tidsresa

I går låg uppföljaren till Kristian Lundbergs rosade roman Yarden på biblioteksdiskarna i Järfälla; Och allt skall vara kärlek. Jag kommer att läsa den så fort jag får möjlighet.

Jag kan bara hålla med om att Yarden är en av 2010-års bästa böcker. Så kort, så stringent och ändå förmedlar författaren vidden av den utsatthet som den som inte har fast jobb och fast lön måste känna. Oron för det som har varit och för det som kommer. Oro för sina barn som man vill kunna ge en bättre framtid.

När jag hade läst Yarden blev jag påmind om föregångarna. I Sverige har vi våra proletärförfattare och som är relativt unikt för oss. Författare som var självlärda - utan någon ordentlig skolunderbyggnad eller skrivarkurs skrev de böcker som blev utgivna och älskade av en stor läsekrets. Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson och Eivind Johansson är några från 30 och 40-talen. De blev mycket lästa för de berättade om vanliga människornas liv och strävanden i ett Sverige som då förändrades i en rasande takt.

Det som har slagit mig är att det fanns så många manliga författare som skrivit om samma sak, bara att det utspelar sig i olika decennier. Lars Ahlin: Tåbb med manifestet är ett exempel från 40-talet. Men den som ligger närmast och nästan är kusligt lik Yarden är Torgny Karnstedts Slamfarmen som kom 1977. I den boken berättar Karnstedt om arbetet i en fosforsyrafabrik i Helsingborg där han arbetar som grovarbetare, vilket går ut på att klättra in och rengöra stora cisterner från syra och slam. Ett tungt och fullkomligt livsfarligt arbete. Så här sade Karnstedt i en intervju i samband med att boken släpptes:

”Återkomsten till fabriken efter tre veckors semester blev en stjärnsmäll. Men jag reste mig på nio och började skriva dagbok för att stå ut. Antecknade allt av värde och lite till. På köpet utvecklade jag ett eget språk”.

Det som håller honom på benen i den tuffa miljön är kamratskapet och ilskan.
Med det som grund börjar Karnstedt arbeta för att förbättra arbetsvillkoren, att det ska bli möjligt att få ett jobb som man inte skadas av och en lön man kan leva på. När jag läser Yarden inser jag att Karnstedt och hans generation lyckades väl sådär, men det är en helt annan historia.

Dessa romaner liknar varandra sett till den yttre handlingen men för övrigt är de helt olika. Att Karnstedt drevs av ilska när han skrev märks genom att han driver fram berättelsen utan att lägga så stor hand vid att beskriva sina huvudpersoner på ett djupare plan. Här är det själva händelserna som blir viktiga. Kristian Lundberg är helt enkelt en säkrare författare som t ex kan beskriva sina huvudpersoner inifrån och ut, som få kan.

Det intressanta är att det blir så tydligt vilka tidsresor man kan göra när man läser böcker. Jag plockar upp några romaner och kan se en samhällsutveckling i mikroformat. Kanske inte alltid helt korrekt men det sätter igång tankarna.

Bok & Fika 16 mars

Från filmen Norwegian Wood

Flera av mina kollegor har pratat lyriskt om Haruki Murakamis böcker och jag har länge tänkt läsa honom. Visst blir man nyfiken på titlar som ”Fågeln som vrider upp världen”, ”Sputnikälskling” och ”Kafka på stranden”?

När boken ”Norwegian wood” kom åter till Kallhälls bibliotek och Elisabet sa att det var en av de bästa böcker hon har läst lånade jag hem den.

Och ja, boken är bra. I själva verket är den UNDERBAR. Romanen är en vemodig, sorglig och innerlig kärlekshistoria från 1960-talets Japan. I centrum står den 20-årige Toru som studerar drama vid universitetet i Tokyo. Han umgås mycket med sin bästa vän Kizuki och dennes flickvän Naoko. Redan i början av berättelsen tar Kizuki sitt liv. Kvar står Naoko och Toru, drabbade av sorgen och saknaden på olika sätt.

Naokos och Torus kärlek till varandra börjar trevande. De tar långa och sorgsna promenader, ofta går de inte ens bredvid varandra. De pratar inte mycket. Naoko är en mycket stillsam och inåtvänd flicka. Vänskapen fördjupas men är det kärlek? Naoko är dock inte frisk. Allvarligt psykisk sjuk hamnar hon på ett vårdhem långt från Toru. Varje söndag skriver Toru långa brev till henne, han väntar och längtar, ett par gånger hälsar han på henne.

På vårdhemmet delar Naoko lägenhet med Reiko och det är hon som spelar Beatleslåten ”Norwegian wood” på gitarr. Toru talar mycket med henne och undrar hur han på bästa sätt kan hjälpa Naoko att bli frisk. Naoko verkar bli bättre och Toru börjar så smått planera för att de ska flytta ihop. Mitt i allt detta träffar Toru Midori, en flicka som är Naokos raka motsats. Hon är full av energi och aptit på livet. Triangeldramat är ett faktum.

Murakami skriver en lågmäld prosa. Under läsningen lär man verkligen känna de olika personerna. Kärleken går som en röd tråd genom boken och det är fint att få uppleva hur olika den kan vara. Så lätt, så vacker och så svår.

Boken kommer snart (alldeles strax) som film!
Inom kort kommer även de två första delarna (av tre) av Murakamis ”1Q84” på svenska.

Kerstin bokpratar. Foto: Eva Sturk

Hjördis, Kerstin och Gun-Britt på Bok & Fika foto: Kerstin Gerén

Vid förra Bok & Fika:t (den 16 februari) pratade Robin om Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Murakami är nämligen en hängiven löpare. Ja, han säger i intervjuer att löpningen är lika viktig för honom som skrivandet. För honom är löpningen inte bara motion utan meditation. Han vill inte bara komma in i andra andningen, utan den tredje…

En annan författare som fascineras av idrott, prestation och uthållighet är Sverker Sörlin. Han är själv en löpare och skidåkare på elitnivå.

Efter det norska skidlandslagets stora framgångar med många guldmedaljer (inte minst nyss i VM i Holmenkollen) kan han inte släppa frågan: Vad är det som gör norrmännen så bra? Varför är Marit Björgen och Petter Northug bäst i världen?

Kroppens geni är en blandning av skidhistorisk essä, självbiografi om Sörlins egen idrottskarriär och intressant inblick i hur skideliten tränar.

Eftersom jag själv älskar skidåkning (fick mina första skidor när jag var fyra) var det extra intressant att läsa boken. Skidåkning är extremt konditionskrävande men mycket är även teknik.

Sörlin, professor i miljörätt på Kungliga Tekniska högskolan, får tillstånd att följa det norska herr- och damlandslaget under flera träningsläger. De tränar MYCKET och LÄNGE, grunden är vad Sörlin kallar ”mängdträning”. Sörlin hänger med på många av träningspassen och mot slutet av boken tävlar han med Petter Northug..!!

Boken är intressant, men Sörlin är lite väl spretig och pratig. Boken hade kunnat koncentreras rejält.

Författarbesök med Katarina Kieri foto: Kerstin Gerén

I tisdags hade Jakobsbergs bibliotek besök av författaren Katarina Kieri. Hon har vuxit upp i Luleå men hennes föräldrar är från Tornedalen och talar meänkieli. I boken ”Morbror Knuts sorgsna leende” skildrar Kieri det utanförskap och de tragedier det innebar när skolbarnen förbjöds att tala sitt modersmål finska i skolan. De berövades möjligheten att tala med och förstå sina föräldrar och syskon. De lärde sig aldrig att skriva finska. Katarina Kieri berättade bl a att hon ALDRIG kunde tala med sin mormor… Flera i publiken vittnade om liknande erfarenheter.

I serien ”Sveriges nationalatlas” har turen nu kommit till ”Språken i Sverige” och där finns mycket intressant att läsa, bl a om de fem officiella minoritetsspråk som finns i Sverige – meänkieli är ett.

Visste du att den första svenska ordboken var latinsk-svensk och gavs ut 1640? Eller var i Sverige potatis kallades jordäpple? Att gräbba, däka, tös och kulla är varianter av ordet flicka?

Sveriges nationalatlas ges ut av Kungliga vitterhets- och antikvitetsakademien. ”Språken i Sverige” berättar bl a om ortnamn, gatunamn och namn på slott och herresäten. Flera svenska dialekter beskrivs och till boken hör en cd med prov på tio olika dialekter.

Nästa Bok & Fika är på Världsbokdagen onsdag 13 april kl. 14.30 i musikavdelningen på Jakobsbergs bibliotek. Välkommen då!

/Kerstin Gerén

Djungelfeber

På Familjelördagen förra helgen förvandlades barnavdelningen i Jakobsberg till en fuktig, kvittrande djungel! Många barn passade på att gå tipspromenad, pyssla papegojor, lyssna på sagor och frossa i frukt.

Foton: Camilla Eliasson

Missa inte nästa Familjelördag 2 april. Då med tema Sockerbagare och mystiska grytor...!

Símon Ubeira

Are you sure you don't really want a ballon? - DETALJ
Blandteknik
Símon Ubeira

Nu har vi riktigt tung konst på barn- och ungdomsavdelningen i Jakobsberg! Järfällasonen Símon Ubeira visar upp sitt verk Are you sure you don't really want a ballon? - och ovan ser du en liten detaljbild. Kom gärna förbi biblioteket och se konstverket i sin fulla prakt.
Inom kort publicerar vi en intervju med Símon, så håll utkik här på bloggen.

Författarbesök: Katarina Kieri

Min senaste bok, romanen Morbror Knuts sorgsna leende, tar på sätt och vis avstamp i mina egna rötter i Tornedalen. På sätt och vis, skriver jag, för med skönlitteratur vet man aldrig riktigt, inte ens författaren själv kan vara säker på vad det är man skriver och vilka drivkrafter som egentligen ligger bakom.

Länge har jag i alla fall tänkt att jag någon gång skulle vilja skriva något som har med Tornedalen och mina rötter där att göra, men jag har också varit lite rädd för det, rädd för att det skulle bli programmatiskt, rädd för att jag skulle sitta alltför mycket fast i min egen historia och biografi.

Så en dag för ett par år sedan hörde jag en bil tvärbromsa utanför ett fönster. Rättare sagt, i min tanke, i min fantasi, i den där delen av hjärnan som liksom drömmer även i vaket tillstånd hörde jag en bil tvärbromsa utanför ett fönster. En mening dök också upp i huvudet: ”Med jämna mellanrum kom morbröderna körande från Byn med Ford Taunusen fylld av skogsdoft och finska.” Och jag förstod, att där, med den tvärbromsningen, med den meningen skulle en berättelse om Tornedalen börja.

Nu blev det väl inte precis en berättelse om Tornedalen. Det blev en berättelse om flickan Karla, om hennes uppväxt å ena sidan i Staden med sin mamma och å andra sidan i Byn dit hon och mamman åker med jämna mellanrum för att hälsa på morbröderna. Det blev kanske en berättelse om att växa upp med ena foten i en kultur och den andra i en annan, om att försvara det ena när man är i det andra, om att inte veta riktigt var man hör hemma. Det blev kanske en roman om svårigheten med att växa upp överhuvudtaget. En roman om att bli vuxen med en barndom som ännu skaver.

Sedan boken kom ut i höstas har jag blivit inbjuden till några föreläsningar, samtal, debatter och tevesoffor. Det har verkligen blivit tydligt för mig hur stor okunnigheten om Tornedalen är, såväl geografiskt som kulturellt. Det har överraskat mig att så många, också mycket bildade och belästa människor, blandar samman tornedalingar, sverigefinnar och finlandssvenskar utan att ens veta om att de gör det. Och jag har också, inte helt utan smärta, insett att en roman som Morbror Knuts sorgsna leende kan vara lite svår att till fullo hänga med i om man till exempel har fått för sig att hela Sverige norr om, säg Sundsvall, består av fjäll.

För några år sedan skrev jag en text för Dagens Nyheter som handlade om min egen erfarenhet av att inte få min moders mål, det vill säga, det faktum att mina föräldrar inte förde sitt första språk vidare till oss barn. Den texten kan möjligtvis ge läsningen av Morbror Knuts sorgsna leende ytterligare en dimension. Men det är inte alls säkert att det är så.

Vill du så ses vi på Jakobsbergs bibliotek på tisdag.
Katarina Kieri
---
Hyllan, Jakobsbergs bibliotek, 15 mars kl 18:30
Fri entré
I samarbete med ABF Norra Stor-Stockholm.

Ett eget rum

Första gången essän Ett eget rum kom ut var 1929. I år kommer den i en ny utgåva, i ny översättning på svenska. Hur kan en bok fortfarande vara aktuell efter 82 år?

Den 8 mars, Internationella kvinnodagen, diskuterades denna fråga på Kulturhuset i Stockholm.

Medverkande: Maria Sveland (författare till Bitterfittan och Att springa), Fausta Marianovic som skrivit boken Sista kulan sparar jag åt grannen och Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria som har översatt Woolfs essä. Samtalsledare var Moa Elf Karlén, förläggare på Bokförlaget Atlas.

Att ämnet fortfarande är aktuellt visade inte minst den stora (kvinnliga) publiken som hade samlats på Café Panorama.

Virginia Woolf kräver i sin essä att även kvinnor måste få rätt till ett ’eget rum’ för sitt skapande, en sorts inre och yttre frihet. Både ekonomiskt frihet och tankemässigt frihet. Något som som dåtidens kvinnliga författare bara kunde drömma om.

Hur ser läget ut idag, berörs man som kvinnlig författare fortfarande av Woolfs ord?

Maria Sveland konstaterar att boken inte lämnade allt för stort intryck vid första läsningen, den då 17-åriga Maria kände inte igen sig i texten. Annat blev det när hon själv kommit ut med boken Bitterfittan. Efter att hon i de flesta intervjuerna fått frågan hur mycket av boken som var självupplevt förstod hon plötsligt så mycket bättre vad Woolf menade. De villkoren som är nödvändiga för skapandet, att kunna få umgås med sina tankar, att ta sig själv på konstnärlig allvar - allt detta äventyrades när hennes skrivande nedvärderades, förminskades och privatiserades.

Att som kvinna hela tiden behöver svara på frågan hur mycket av det man berättar är självupplevt tar helt och hållet bort ansatsen till tanken att kvinnor faktiskt kan fantisera fritt, ingen skulle någonsin ställa samma fråga till en manlig författare som skriver om till exempel mäns våld mot kvinnor…

Fausta Marianovic konstaterade samtidigt att det ändå har hänt en hel del sedan essän kom ut för första gången på 20-talet. Förr skulle kvinnor hela tiden hålla upp en spegel som visade männen i dubbel storlek, kvinnor skildrades ofta enbart i förhållandet till det andra könet.
Man får hoppas att utvecklingen fortsätter åt rätt håll.

Moa Elf Karlén hade inför kvällen kollat hur många manliga respektive kvinnliga författare hennes eget bokförlag Atlas har i sin utgivning. Majoriteten är män. Hennes snabbkoll på bokbranschen rent allmänt visade att manliga författare oftast hinner med att både skriva böcker och bilda familj, medan de flesta kvinnliga författare antingen är relativt unga, barnlösa eller i mogen ålder.

Hinner en kvinna inte sätta gränsen mellan familj och skrivande? Måste man fortfarande välja antingen det ena eller det andra? Är man fortfarande i första hand familjens projektledare och författare i andra hand?

Dessa frågor tål att diskuteras och visar den giltighet Virginia Woolfs essä fortfarande har, efter 82 år. Tyvärr!

/Eva Brünahl

Biblioteksfilmer

Järfälla folkbibliotek var varken först med eller ensamma om att använda YouTube som kommunikationsmedel. Det finns en uppsjö av otroligt ambitiöst utförda klipp att upptäcka där ute på den vida webben. Här är två av de mest uppmärksammade.

Kvinnor + poesi = SANT!

Idag uppmärksammar vi Internationella Kvinnodagen på biblioteket i Jakobsberg genom att skylta med poeter som är kvinnor! Det finns faktiskt ytterliggare en för biblioteksvärlden viktig dag i mars månad, (nej, inte fettisdagen) nämligen Världspoesidagen som infaller 21 mars. Vi slår två flugor i en smäll och skyltar med godbitar ur lyrikhyllan såsom Sapfo, Lenngren, Åkesson, Jäderlund, Szymborska, Plath, Hallberg, Rapp Johansson, Lugn...

ABC 123

ABC- och 123-böcker - läroböcker i läsning, bokstäver, siffror och matematik - finns i speciella hyllor och tråg på alla våra bibliotek. I vår katalog hittar du ABC-böckerna här och en del 123-böckerna här.

Och på tal om ABC... Det här är en rätt cool bok, faktiskt.