GLAD PÅSK

Nu när påskhelgen stundar ges förhoppningsvis inte bara tid för dramatiska färder mot Blåkulla, festande på påskmat och febril äggletning utan även för lite läsning.

En favorit från min barndom var att barrikadera mig på rummet med några rejäla travar böcker och ett välfyllt påskägg och i godan ro läsa, läsa och läsa samtidigt som äggets innehåll långsamt decimerades.

På biblioteket i Barkarby har vi inför påskhelgen tagit fram en samling gula böcker och skyltat med. Gult hör ju såväl påsken som den stundande våren med alla hett efterlängtade soldagar till.

Det som är lite roligt med att färgskylta är att de mest disparata böcker får bli grannar. Det gör att man kan snubbla över något helt oväntat, som man faktiskt inte hade avsett att låna just idag. Just av den anledningen har jag även blandat vuxenböcker med barnböcker, ungdomsböcker och faktaböcker.

Välkommen in och hitta din personliga gula favorit.

Texter som berör

När litteraturen berör på djupet är den som bäst. Personligen är jag fascinerad av texter som sätter skräck i sinnet – och då menar jag verkligen sinnligt skrivande på det psykologiska planet. Jag har sällan något till övers för explicit våld, blod, död och mord när det skrivs med dessa termer, men den författare som lyckas skrämma mig bortom dessa ytliga ord har mitt förtroende för evigt.

I Avgrunden och pendeln, en av Edgar Allan Poes många klassiska noveller, beskrivs ångesten inför en till synes oundviklig död på det mest obehagliga sätt. Det är helt olikt Korpen och Den svarta katten. Det liknar faktiskt mer Kafkas I straffkolonin, där djävulen finns i detaljerna.
Magnus Dahlström, en av Sveriges mest förbisedda, skriver om vansinne så man blir skraj på riktigt i novellen Papperskorg (missa heller inte Nedkomst, enligt mitt tycke något av det bästa som skrivits på det svenska språket).
James Frey har ett kapitel i sin bok Tusen små bitar som i sig blir en nätt liten novell om smärta. Det tandläkarbesök som beskrivs får det att svartna för ögonen på mig när jag läser, ungefär som det kan göra när tandläkaren träffar en nerv någonstans i tandköttet... Huga! Och då är jag inte ens rädd för att gå till tandläkaren. Frey skriver nämligen väldigt bra. Att det sedan visade sig att hans sanningsenliga berättelse till stor del var lögn och förbannad dikt är en annan historia...

Kanske fungerar denna typ av texter – djupt njutbara samtidigt som de är djupt obehagliga – som bäst i novellform? Kort och koncist, koncentrerat och klart.

Manslitteratur?!?

Efter att ha haft utställningar med kvinnolitteratur i samband med kvinnodagen väljer vi att ta en funderare kring vad som skulle kunna vara manslitteratur. Självklart skulle vi ju kunna ha en sådan utställning till mansdagen, men det verkar vara vissa oklarheter kring när den infaller. Enligt Wikipedia är det först i november. Så länge vill vi inte vänta!

Men vad är manslitteratur? Det visar sig vara ännu svårare att ringa in det än det var att plocka ut så kallad kvinnolitteratur. Själva ordet manslitteratur är inte ett använt begrepp. Genren existerar inte på det sättet som kvinnolitteratur gör. Istället kan man få svaret att det är all annan litteratur. Det vill säga allt det som inte är barn- eller kvinnolitteratur. Det är den så självklara normen. Kvinnolitteraturen är, som barnboken, det som är avvikande.

Själv anser jag att om vi nu kallar något för kvinnolitteratur, eller i vart fall ser att den beteckningen finns, måste det ju rimligen också finnas manslitteratur. Kanske kan man ringa in vad det skulle kunna vara genom att se till vad som är skrivet av män, om män, för män? Vad är det vi föreställer oss att det mest är män som läser? Innebär det att vi kan klassa det som manslitteratur?

Självklart handlar detta mycket om fördomar och föreställningar om majoriteter som representanter för grupper. Det är dock intressant att lyfta fram sådant och titta på det. Kom gärna och titta på våra utställningar på Jakobsbergs bibliotek och Kallhälls bibliotek. Kanske får ni något att diskutera med varandra om. Finns dessa genrer som varandras motpoler eller hur ser ni på det här?
Själv anser jag att det man inte pratar om ofta är ett större problem än det vi ibland kan belysa.

Utsidan räknas

För längesedan skrev jag ett inlägg om boktitlar som tilltalar, talar för sig själva och lockar till läsning.

Minst lika spännande är det med bokomslag. Visst kan det vara omslaget som avgör när man går och botaniserar på biblioteket utan att veta vad man letar efter? En ständigt pågående diskussion på biblioteken är hur man säljer in en fantastisk bok som har en tråkig framsida, särskilt till barn och ungdomar.

Jag fascineras också av hur olika det kan bli i olika länder.
Ta de här tre olika utgåvorna av Presidentens hustru/American wife. Den svenska utgåvan är urläcker, den brittiska med cykeln är också tilltalande, men den amerikanska med bruden?
Hur tänkte förlaget, det undrar jag.

Ett sådant utseende hade antagligen inte gått hem i Sverige, men vill man ha den på engelska finns ju risken att det är just den utgåvan man hittar. Den vi har på biblioteket ser ut just så, det är trist för då har jag inte alls lust att tipsa om en annars mycket läsvärd bok.

Det finns fler än jag som reagerar över utgåvorna i olika länder. Kajsa Ingemarssons bok Bara vanligt vatten kom nyligen ut på finska och hon var inte alls nöjd med omslaget, vare sig på den eller på Lyckans hjul. Det kan man läsa om på hennes blogg. Däremot verkar hon, liksom de som kommenterat inlägget, gilla de tyska omslagen, som är alldeles för romantiska för min smak.

På Kajsas blogg under "Mina böcker" kan man titta på olika utgåvor av hennes andra böcker. De svenska har nästan genomgående en eller flera kvinnor på framsidan. Inte vet jag vad det betyder, men visst är det lite spännande? Jag misstänker att de ska påminna om varandra så att man ska känna igen en bok av en författare man tycker om. Det stämmer definitivt om de två senaste av de tyska utgåvorna och det går definitvt att applicera på andra författare.

Missa inte heller den polska utgåvan av Små citroner gula. Igen måste jag fråga, hur tänkte förlaget här?

Panachisar

För ett par veckor sedan fick jag möjlighet att i förkovringens namn utflykta till Gamla Stan på blanka förmiddan. Där, innanför en blygsam port och uppför en bred gammal trappa fick jag mig serverat en föreläsning om en långlivad välartad bokserie. Nämligen Bonniers plym Panache.

Magnus Bergh, förläggare på Bonniers, berättade att idén till en serie bestående av kvalificerad översättningslitteratur föddes i samband med krigsslutet 1945. Av förklarliga skäl hade utgivningen av sådana böcker varit minst sagt sparsam under några år, men nu fanns förhoppningar om ett nyväckt engagemang för omvärldens litteratur.

Till en början var intresset och sålunda även utgivningen koncentrerad till segrarmakterna. Fransk, amerikansk och engelsk litteratur dominerade utgivningen, och inte förrän i början av 1960-talet kom den första boken översatt från tyskan. I en ojämn ström har böckerna, översatt kvalitétslitteratur, med allt vad det nu kan tänkas innebära, fortsatt att serveras oss. Hittills har det blivit drygt 270 titlar, mer eller mindre obskyra. Tanken är nämligen att i den här serien ska dessa översatta böcker som troligen inte bär sig på egen hand, hjälpas på traven och få en läsekrets genom att omges av likar. I en serie tar läsaren sålunda och plockar på sig en bok eftersom den ingår i just en serie med dess kriterier och förutsättningar, medan den, om den kommer ut för egen hand, inte kommer att hitta till särskilt många ögon, näsor och hjärnor. Och det fungerar! Åtminstone på mig. Varje bok från Panache får sig ett rejält igenomögnande och nosande på innan jag beslutar mig för om jag ska eller om jag inte ska. Ett ältande som böckerna med största sannolikhet inte skulle fått om de inte sällskapat med välartade tidigare sällar av samma art. Trots att jag sällan hört om författarna tidigare.

Blir en författare alltför känd lyfts hon eller han ut ur serien och får klara sig själv. Det har hänt med flera författare till mina favoritböcker, som Dubrovska Ugresic (Baba Yaga la ett ägg) och Alessandro Baricco (Den här historien) och en bunt nobelpristagare som Panache presenterat innan de vunnit ära och berömmelse på detta sätt.

Jag visste ju det här, annars skulle jag inte gått på en föreläsning om bokserien, men jag vill att andra ska veta. Panache är förtjusande. Inte alltid särskilt lättillgängligt, men nästan alltid intressant, väl värt sin tid. Trots att man just inte känner till böckerna, eller kanske just därför! Det finns flera intressanta försök till att just ge ut böcker i serier och på så sätt öppna läsarnas ögon för nya författarskap (tänker till exempel på flera förnämliga serier från bokförlaget Modernista) men ingen så långlivad serie. Favoriter? Oj. Ok. Marcel Beyers Flyghundar. Italo Calvinos Om En Vinternatt En Resande, Alessandro Bariccos Vredens Slott, Tho… nä. Det får duga. Fast jag har ju långt ifrån läst alla.

Det är väldigt vackra böcker, och har ofta varit det, även om serien bytt utséende under decennierna. Nu är det färggranna, tankeväckande omslag, formgivna av Lotta Kühlhorn. Men man känner igen en Panachebok när man ser den. En svart antik hjälm med stor plym pryder omslaget. Leta efter dem i biblioteken. Ta ut och låna en, ett par, då och då. Låt dig överraskas, plumsa ut i det okända med dragna läsglasögon och tekoppen i högsta hugg. Det är det värt.

I det här trädet

Jag såg fram emot Katarina Kieri och Per Nilssons gemensamma bok, I det här trädet. Särskilt efter att ha läst i DN's recension att den "är fruktansvärt bra" och för övrigt har den fått fin kritik. Dessutom gillar jag både Katarina Kieris och Per Nilssons tidigare ungdomsböcker. Med detta i bakhuvudet kanske man inte kan bli annat än lite besviken. Jag känner mig lite ljum inför boken. Var den bra? Nja, kanske... jo lite. Men jag känner mig trots allt ganska oberörd trots starka ämnen och vilsna tonåringar (som jag brukar gilla). Men eftersom ALLA verkar gilla den är det kanske något jag missat? Språket är hur som helst fint!

Kieri och Nilsson skriver varannat kapitel om Siri och Jakob två ensamma tonåringar med många funderingar över sina problem. De möts aldrig men de ser varandra och tar in varandra i sitt medvetande. Egentligen fungerar berättelserna som två fristående noveller för den ena påverkar inte den andra nämnvärt.

För övrigt vill jag tipsa om att Per Nilssons bästa bok är Hjärtans fröjd och Katarina Kieris bästa är Ingen grekisk gud precis (helt subjektivt förstås!).

En annan riktigt bra och berörande ungdomsbok är Bryta om av Åsa Anderberg Strollo.

Barnens tur

Efter att lyssnarjuryn utsett Aris Fioretos till den sjuttonde vinnaren av Sveriges Radios Romanpris för sin bok Den siste greken är det nu barnens tur. Sveriges radio instiftar Barnens romanpris.
Barnjuryn kommer bestå av sex barn mellan 9 och 12 år på en skola där läsning står högt på schemat. De ska utse den bästa boken för mellanåldern i 2009 års utgivning av fem nominerade böcker. Vilken skola och vilka böcker det blir är ännu hemligt, men håll utkik på webbplatsen, där man också kan lämna boktips eller anmälsa sin skola till nästa års jury. Programmet kommer sändas i slutet av sommarlovet. Det ska bli riktigt spännande och höra vad barnen tycker, det här kommer att bli ett höjdarprogram!

Ingen Super Mario på biblioteken

På tal om spel:
Den 11 juni släpps Super Mario Galaxy 2 till Wii i Europa! Det kommer förmodligen att ruska om hela spelvärlden, precis som dess föregångare gjorde när det kom för tre år sedan. Så gott som alla recensenter världen över - och det är väldigt, väldigt många - gav spelet högsta möjliga betyg. I samma veva kommer även Metroid: Other M.
Tyvärr kommer vi inte att köpa in något av dessa spel. Ni kanske har märkt att vi varken har The Legend of Zelda eller Super Mario Galaxy på bibblan? De finns inte på några andra bibliotek heller. Bergsala, Nintendos svenska generalagent som har ensamrätt på Nintendos produkter, har som enda företag valt att inte låta biblioteken låna ut deras spel. Sanslöst, men sant. Inte minst odemokratiskt, kan man tycka. Så går det när business står i vägen för kulturen.
Tänk om Bonniers vägrade låta oss ta del av deras litteratur på biblioteken. En del skulle säkert dra en lättnadens suck, men i ärlighetens namn: det skulle ju vara fullständigt galet.
Jag ska forska mer i detta och återkommer i ärendet.

Hur märks spelen på biblioteket?

Foto: Mattias Pettersson

Kolla bilden här ovan. Reklam för Battlefield: Bad Company 2 i Stockholms tunnelbana! Det betyder att spel är stort – riktigt stort. Alla som håller på med spel vet redan detta.
Numera säger det bara SWISCH! så har Bioshock 2 sålt i imponerande tre miljoner exemplar på mindre än en månad. Hur märks det på biblioteken? Hur märks det i omvärlden? Inte så mycket va? Ponera att någon deckare skulle sälja i samma upplaga på samma korta tid. Eller att en bioaktuell film drar samma antal besökare. Visst sjutton märks sådant. Spelvärlden lever dock större delen av sitt liv i skymundan.
Branschen brottas fortfarande med samma problem som filmen gjorde på åttiotalet ("Våldsamt! Skadligt! Farligt!"), trots att spel knappast är ett nytt medium. Förutfattade meningar och okunskap är roten till förvirringen, men det blir sakta men säkert bättring på den fronten. I Europa är medelåldern på de som spelar ungefär 30 år. I USA ännu högre, och i takt med att framför allt Facebook-spelandet ökar så ökar även medelåldern.

Jag och Sara skriver en del om detta i det nyhetsbrev om tv-spel som vi skickar ut en gång i månaden. Vi skriver om spel där man definitivt kan ana en vuxen ton, den här gången om Heavy Rain och Bioshock 2, men även om Final Fantasy XIII, samt en del om åldersgränser och krig.

Och för den som undrar med tanke på bilden ovan: Ja, vi kommer troligtvis att köpa in Battlefield: Bad Company 2.

Har du inköpsförslag när det gäller spel, eller undrar över något annat som rör spel och bibliotek, så kontakta gärna mig.
Glöm inte att du som prenumererar på vårt nyhetsbrev har förtur i reservationskön på alla nya spel som vi köper in. Anmäl dig här. Att låna spel hos oss är givetvis gratis.

Inför väntan på att Bioshock 2 ska hitta ut till vårt tv-spelsfack rekommenderas följande klipp, där en vansinnigt skicklig japan sågar fram sin alldeles egna Big Daddy till tonerna av underskön musik:

Måndagkväll är galakväll!

Visst är det kul med tävlingar. Ett riktigt lyckat och spännande koncept är Sveriges Radios romanpris, där en utvald lyssnarjury diskuterar 6 böcker och sedan väljer en vinnare. Idag drar diskussionerna igång i P1 med två böcker om dagen i dagarna tre. På måndag blir det en avslutande finaldiskussion på måndag innan det är dags för höjdpunkten, tillkännagivandet av vinnaren. Nytt för i år är att man slår på stort med en galakväll i Berwaldhallen. Dit ska jag! Biljetterna är gratis så passa på, om det fortfarande finns biljetter kvar. Jag tror det kommer bli suveränt med Johanna Koljonen och Roger Wilson som galavärdar. Vem vill inte gå på gala när man har chansen? Har du inte möjlighet att gå sänds den förstås i radio också.

De nominerade böckerna finns förstås att låna på bibblan.
Alexandra Coelho Ahndoril: Mäster
Per Agne Erkelius: Hotel Galicja
Monika Fagerholm: Glitterscenen
Aris Fioretos: Den siste greken
Karolina Ramqvist: Flickvännen
Jerker Virdborg: Kall feber

Jag har inte hunnit läsa någon av dem än, men Sveriges Radio presenterar dem här. Mer galor åt folket!

Fast i bloggosfären

Lite sent ute började jag för något år sedan följa några bloggar. Bloggandet har ju pågått en tid men jag hade inte riktigt fastnat och följt några bloggar på allvar. Att börja följa en blogg innebär ofta att man hittar andra bloggar som författaren länkar till, ofta inom samma ämne. Och vips har man fastnat i en annan blogg som man bara måste läsa. Efter att samlat på mig några bloggar insåg jag det fiffiga med RSS-läsare dvs att från en och samma sida se när de bloggar jag följer uppdateras. Det finns ett antal varianter på nätet.

Efter ännu ett tag och ännu flera bloggar börjar ett behov av att kategorisera alla bloggar för lite mer överskådlighet. Sagt och gjort blev det tre kategorier i följande storleksordning: 1. mat, 2. bibliotek, 3 vänner. Så vad säger nu detta om mig? Kanske: 1. Jag gillar mat, 2. Jag gillar mitt jobb... ? Helt plötsligt känner jag mig lite enkelsårig, kanske måste utöka min intressesfär?

Vad säger ditt bloggläsande om dig?

Vad är då det vanligaste att blogga om? Mode, mat, barn, böcker? I rapporten Svenskarna och Internet av Olle Findahl utgiven av World Internet Institute läser jag att de flesta bloggar om sig själva, sitt vardagsliv med barn, djur, resor, mode och kläder. 25% av alla bloggar handlar om ett särskilt ämne som musik, foto, spel, konst, litteratur etc. 6% av bloggarna handlar om politiska frågor.

Om du är intresserad av fakta och statistik om internet så titta in på sajten Internetstatistik och fördjupa dig i lite härliga siffror!

Känner du dig inte helt hemma på det här med bloggar och andra fenomen på internet så anmäl dig till webbkursen Sociala medier. Läs mer här. Det finns möjlighet att få hjälp på närmaste bibliotek i Stockholmstrakten så passa på!

Idoldyrkan på bibblan

Johan Längqvist
Foto: Mattias Pettersson

En av Sveriges främsta hårdrockssångare gästade Jakobsbergs bibliotek i egenskap av lärare häromdagen. Som jag har dyrkat till denne mans insatser, under så många år!
1986 släpptes skivan Epicus Doomicus Metallicus av bandet Candlemass. Plattan grundade i ensamt majestät vad vi i dag kallar episk doom metal, och är en världsklassiker av gigantiska mått. Johan lade sången på den här skivan och försvann sedan från offentligheten. Bandet, med musikgeniet Leif Edling i spetsen, fortsatte och släppte så sent som 2009 ett av det årets främsta metalalbum - Death Magic Doom.
När Candlemass 2007 firade tjugoårsjubileum (två år försenat) flög folk från hela världen till Kolingsborg vid Slussen - och många var där enbart för att se och höra Johan Längqvist. Det var hans första och enda framträdande med gruppen, och vi som var där stod i princip på alla fyra med tårar i ögonen under de få låtar som sjöngs av Johan. Karlns pipa och känsla var överjordisk. Svart magi.
Döm av min förvåning när jag så ser Johan lufsa omkring inne på bibblan men en hel hord ungar runt benen! Det visar sig att han jobbat som lärare sedan 1992 och bor i ett hus drygt en kvarts promenad från biblioteket. Här har han sin studio och hit bjuds jag för att lyssna på vad han åstadkommit under de senaste åren. Man blir ju starstruck likt en liten tioåring!

Bäst av allt är ändå att Järfällas egen Johan Längqvist kommer att stå på stora scenen i holländska Tilburg om drygt en månad. Candlemass kommer på världens bästa musikfestival, Roadburn, att köra hela Epicus-plattan från början till slut, och jag kommer att stå/knäböja/ligga/svimma bland publiken.

Den som har Spotify kan lyssna på Epicus Doomicus Metallicus här.
Min krönika från förra årets festival finnes här.

Tove Alsterdal gästbloggar

Min thriller börjar med att en ung, svensk tjej vaknar på en strand i södra Stranden. Hon vinglar ner till havet och snubblar på liket av en afrikansk man som flutit i land.
När jag skrev om Terese ville jag minnas, in på bara huden, hur det var att vara ung, naiv och beredd att begå världens alla dumheter för att bli älskad. Därför fick hon flytta in på min gamla hemadress i Järfälla, Hemmansvägen 10. Jakan är större delen av min barndom, hela min ungdom, och det är otroligt kul att återvända. Lite nervöst att spana bland ansiktena i publiken, vem vet om min gamla svensklärare sitter där, eller någon jag hånglade med i kojan uppe i skogen ovanför Axvägen.
Sedan jag lämnade Jakobsbergsskolan har jag gjort allt möjligt. Jag utbildade mig så småningom till journalist och har varit nyhetsreporter och redaktör på radio och TV, nöjesredaktör och krönikör, startat TV-station och kabaréhus, skrivit manus för radions julkalender och lovteater, pjäser och kabaréer för fria grupper och länsteatrar, dataspel och operalibretto, varit förlagsredaktör och undervisat i skrivande och journalistik. Innan allt det där ledde jag hästar på Skansen (man fick en krona extra i timmen när man gick efter med skitkärran), packade böcker, regisserade amatörteater och arbetade flera år på de slutna avdelningarna på Beckomberga sjukhus.
De senaste åren har jag jobbat med manus till Helena Bergströms film Så Olika, samtidigt som jag har skrivit färdigt min roman.
En del frågar varför det har dröjt så länge, eller varför det nu blev en roman efter alla år av manusskrivande.
Svaret är att jag fick en idé som var så stark att jag blev tvungen att ägna ungefär tre år av mitt liv åt att skriva historien, oavsett vad det kostade.
Andra har undrat varför den inte utspelar sig en svensk småstad, som svenska deckare ofta gör, utan i sex länder.
Det var historien som styrde där också, jag ville lägga den nära verkligheten. Mycket av det som händer i boken har hänt: kroppar som flyter i land, nedgångna hus som brinner i Paris, slaveriet som aldrig har upphört.
Dessutom är jag inte från någon svensk småstad. Jag är från Jakan, och jag flyttade dit som åttaåring, i en tid av uppbrott och folkomflyttning. Och det är exakt vad jag skriver om; människor som bryter upp och ger sig av, som byter liv, som söker sina drömmar.
Men allt det där ska jag prata mer om den 16:e mars. Hoppas vi ses då!

Not: Tove Alsterdal besöker Jakobsbergs bibliotek tisdag 16 mars kl. 18:30 för att prata om sitt författarskap. Hon är aktuell med sin debutroman "Kvinnorna på stranden", en svart thriller.
Fri entré. Välkommen!

Kvinnolitteratur!?!

Foto: Mattias Pettersson

På måndag är det internationella kvinnodagen och Jakobsbergs bibliotek tar tillfället i akt att fundera kring kvinnolitteratur. Vad är kvinnolitteratur och hur ser vi på den?

Det finns mycket frågor att fundera kring. Är det böcker skrivna av kvinnor? Om kvinnor? För kvinnor? Måste alla dessa kriterier uppfyllas och är alla böcker som gör det automatiskt kvinnolitteratur?

Hur ser vi på kvinnolitteraturen? Finns det Kvinnolitteratur och ”kvinnolitteratur”? Beror det i så fall på innehållet i allmänhet eller på vilken typ av kvinna som skildras? Eller kanske på vilka som läser dem?

Här på biblioteket tolkar vi i vart fall brett. Kanske finns din favorit framme i vår utställning? Eller så finns det något du borde prova att läsa? Kom och se efter! Förhoppningsvis får vi dig att fundera kring begreppet kvinnolitteratur. Vad är det för dig? Kanske är det bara böcker, helt enkelt!

Om hästar, drömmar och om att (aldrig) växa upp

Många är nog de pojkar och flickor som i sin barndom älskat och beundrat hästar. Som borstat och mockat i stall mellan de efterlängtade ridlektionerna och som på sin lediga tid plöjt hästböcker för allt vad tygen håller.

Ett sådant barn var jag. Jag gick i ridskola, jag pysslade om min fasters hästar på loven och jag ritade hästar, klippte ut hästar och drömde om hästar. Född bokslukare så läste jag också varenda hästbok som fanns, med en nästintill bottenlös hunger. Mycket tyckte jag var såå fantastiskt bra - men mest av allt älskade jag Walter Farleys böcker om Den svarta hingsten. Den kärlek och ömsesidiga respekt som fanns mellan Alec och den svarta, bildsköna, näst intill förvildade hingsten gick utanpå allt annat.

Nu är jag vuxen bibliotekarie med 8-5 jobb och ansvar och åtaganden och jag vet inte hur länge sedan det var som jag kände en sammetslen mule mot kinden. Men inombords finns fortfarande en liten hästtjej kvar och hästböckerna, de vägrar jag lägga ifrån mig.

Idag gillar jag Lin Hallberg. Det är hon som skriver böckerna om Teddy, om Sigge om Santos och Myggan ja,listan kan göras riktigt lång. Det jag gillar med Lin Hallberg är hennes förmåga att skildra det sociala spelet mellan hästtjejerna, jargongen, hierarkin och det speciella mikrokosmos som ofta finns på ridskolan.

Just nu läser jag Cornelia Funkes bok Rör inte Mississippi. Den handlar om Emma som ska tillbringa sommarlovet med sin mormor på landet. Hennes mormor är ingen prydlig stick- och virkmormor utan en gör-det-själv-bohem med ett stort hjärta för alla djur som ingen annan vill ha.

Som en liten filial till Noas ark ligger hennes gård - paradiset på jorden - enligt Emma. När traktens rike, excentriske man dör bestämmer den enda arvingen, hans brorson att mannens älskade häst Mississippi skall skickas till slakt. Emmas mormor räddar Mississippi och låter henne bli Emmas egen häst. Tänk vilken lycka! Emma tror knapt att det är sant. Men lyckan blir kortvarig för plötsligt ska brorsonen ha tillbaka hästen till varje pris och mystiska saker börjar hända.

Tänk en alldeles egen häst - så underbart tänker jag. Varför har jag ingen egen häst? Och tänk om jag hade haft en mormor som Emmas. En djurälskande, djursamlande bohem att tillbringa somrarna med. Det hade varit något. Som tillvaron ser ut finns det nog däremot chans (risk) att jag åldras till en djursamlande bohemisk gör-det-självmormor på min ålders höst. Och då sjutton ska det has häst. Där med basta - som min egen mormor brukade säga.

Som vuxen självbestämmande kvinna med egen lön är det förstås bara att köpa en häst om man vill ha en - det är ju faktiskt inte svårare än så. Men ännu så är tiden inte inne. Jag vill faktiskt inte.

Jag nöjer mig med att drömma - och läsa om hästar istället.

/Sarah Utas

Alice-mania!

Äntligen är den här! Det känns som om jag väntat en evighet. Det var så länge sedan jag hörde talas om att Tim Burton var på gång med en ny film. Och inte vilken film som helst, utan en filmatisering av Lewis Carrolls Alice i Underlandet!
I helgen blir det Te-party och biobesök!


För er som inte vet vad jag talar om rekommenderar jag böckerna och för dem som inte är gamla nog att se filmen finns Disneys gamla film säkert att hyra någonstans eller ta möjligheten att gå på Maximteatern och se Amy Diamond som Alice.

/Anna Cederwall

Om klassiker

I högstadiet, någon gång kring tidigt artonhundratal (känns det som) eller 1991 (vilket det faktiskt var), introducerades jag för John Fowles av min lärarinna i svenska. Jag skulle prompt läsa Den franske löjtnantens kvinna, tycktes det. Jag sket väl i den. Jag ville bara åka skateboard och åka skateboard. Ingenting annat. Min lärarinna hävdade också att Det går an av någon Almqvist var ett mästerverk. Jaha, där ser man.
Att vissa böcker klassas som klassiker kan jag ha full förståelse för.
Nu.
Inte när jag gick i nian.
För drygt fem-tio år sedan (jag är inte så bra på siffror) rekommenderade en väninna mig att återigen läsa John Fowles. Denna gång The Magus (Illusionisten i svensk översättning). Det kom att bli en av de bästa böcker jag någonsin läst. För mig är det en klassiker. Och jag som ju hyste ett slags förakt för klassiker! Tung, tråkig, gammal litteratur för gamlingar och lillgamla. Så är det naturligtvis inte. Inte alltid i alla fall.

Jag skrev om Dostojevskijs Idioten för ett tag sedan (läs här), en bok som jag absolut inte mäktade med vid första försöket. Då var jag nog arton år. Ett tag senare, i modern tid, var jag mogen och redo. Nu hör även den till mina favoriter. Kanske har jag blivit tung, tråkig och gammal?
Men då kontrar jag: Jag läser just nu Ricky Bruchs självbiografiska Gladiatorns kamp. Diskuskastaren (ja, diskuskastaren!) blandar gemener och versaler, fetstilt och finstilt, högt och lågt, på det mest blasfemiska vis. Det är knappt en bok. Det är ett monster på 620 sidor som är HELT jäkla vansinnigt! Men det är tveklöst en klassiker i min värld.

Vad vill jag säga med allt det här? Kanske att allt har sin tid - så även Ricky Bruchs självbiografi. Kanske inte just nu, men sedan. Kanske att man själv väljer sina klassiker när man känner för det...

Kent på Annexet

Sjunde gången? Eller är det fler?

1995. För tusen år sedan såg jag dem för första gången. De spelade innan Brainpool på en liten studentfestival (Sommar-X) i Linköping, och vi bar deras gitarrer och fotade oss tillsammans med bandet. Min polare tappade nån av deras gitarrer på väg ut till turnébussen efteråt. Det är han mycket nöjd med ännu denna söndagskväll, sista februari femton år sedan då.

Så mina selektiva kulturspanarinsatser spottar ut mig vid Globen, sätter en biljett i min hand och knuffar in mig på Annexet. För att ännu en gång se detta Kent. Med mig har jag min gitarrtappande vän. Vad har jag för förväntningar? Senast jag såg dem, efter ett långt uppehåll i Kentkontakten från min sida, var jag i en gymnastikhall i Uddevalla. De hade då nyligen släppt sin förra skiva, Härifrån till Samtiden, och den håller jag högt. Uddevallianerna hade gått man ur huse för konserten, när nu något hände på orten. Det fick till följd att en hel del av konsertåskådarna mest stod och småpratade, glada i hågen medan konserten vältrade fram där borta. Undrar vad de tyckte efteråt? Jag kopplade bort alla glada Bohuslänningar och var mycket lycklig.

Kent är ett udda fenomen. Jag har gillat dem sen de gav ut sin första singel. Jag tycker att de, trots att det borde vara omöjligt, alltid levererar. De åldras precis i samma takt som jag, blir alltmer retro samtidigt som jag hittar mindre och mindre ny musik som träffar mig rakt genom själen. Och löjligt sentimental som jag är, lyckas de vara dystert desperata efter svunna… morgnar, år, värderingar, drömmar eller vad man nu kan hitta på att längta tillbaka till. Från första början har jag fått försvara att de ger mig hjärtsnörp. Vilket betyder att många alltid har brytt sig, hatat eller älskat. Kent.

Annexet? För fjärde dagen i sträck håller Kent hov. Jag och min gitarrtapparvän står långt bak. Då och då, under konserten vänder han sig om och skakar mig i armen. Jag nickar. Han nickar och så sjunger vi med i det vi kan, blundar med i resten. Jag har mina favoriter. Han sina. Vi tycker sällan om samma. Men efteråt är vi överens om att det var minst fem låtar för kort. Och så börjar vi räkna upp kvällens höjdpunkter. Ibland skakar han mig i armen. Jag nickar. Vi bockar varann till avsked och SL:ar oss hem. Det är väl ett gott tecken om något, att man räknar upp de höjdpunkter som de spelar, inte de låtar som man saknat.

Kent på biblioteken i kommunen? Ja, ett gäng CDs. Välj vilken ni vill. Släck ner och skruva upp. Jan Gradvall har skrivit en biografi som är på väg till Jakobsbergs bibliotek.

På eftermiddagen igår, en lång arbetsdag efter konserten skickar min konsertkamrat SMS till mig. Jag läser… Fortfarande helt tagen. Satan va bra det var. Låtvalen helt i min smak. Töntarna blytung. Chans så nostalgisk… En femma.

Ibland måste man få dela med sig!

Ibland läser man en bok som man bara måste få berätta om och få någon att läsa. Ett sådant boktips fick jag häromdagen, en av alla fördelar med att jobba på bibliotek, är att många gärna delar med sig av de böckerna till oss. Fast jag önskar att det hände ännu oftare!

Damen i fråga suckade och sa; ”Vad ska jag läsa nu som är lika bra som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann?” Vi pratade lite om vad hon tyckte om med boken och hon hittade lite annat, men jag insåg att det viktigaste för henne just då var att få tala om just hur bra boken var. Och utan att hon egentligen sa något om boken fick jag lust att läsa den. Det är det fler som vill, ställ dig i kö!

Guldkorn från Bok & Mat

Jenny
av Jonas Gardell

Det är tredje gången Gardell återvänder till Juha, Jenny och de andra barnen i Sävbyholm där mobbingkulturen fått fäste och frodas. Jag får en stark känsla av att han har ett lika stort behov som Juha att bearbeta denna barndom.

Man kan med fördel läsa En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré först även om den här sista delen är mer fristående. I de andra står Juhas barndom i fokus.

I Jenny kommer berättelsen om henne, Juhas bästa vän, fram i ljuset. Hon finns som en skugga bredvid Juha i de tidigare böckerna. Men nu har turen kommit till den fula lilla ankungen Jenny, eftersom Juha inte längre kan blunda för det han egentligen redan vet.

Det utlösande blir ett brev från Jenny och sedan blir Juha besatt av att få veta vad som hände en kväll för 25 år sedan. Den där kvällen innan skolavslutningen i nian. Han ger sig ut för att hitta sina gamla klasskamrater. Han är inte direkt ute efter att hämnas, utan snarare sökandes svar. Men kanske främst förlåtelse. Trots att han inte var där den där kvällen.

Eller kanske just därför att han inte var där. Eller för att han inte ville se det när det väl hade hänt. Kanske är det förlåtelse för de gånger han vände henne ryggen för att hon var pinsam, valde bort henne för de andra kamraterna. Men främst förlåtelse för att han inte var starkare.

Men han var ju bara ett barn! En tonåring. Men utan förlåtelse verkar han dömd att i tankarna ständigt återvända till det Sävbyholm han fysiskt lämnat för 25 år sedan.

(Ett av de guldkorn vi pratade om på Bok&mat 24/2. Nästa Bok&mat är 24/3.)

/Anna Cederwall