tisdag 31 augusti 2010

Under vulkanen

Gör jag det för enkelt för mig själv när jag tar mina för några år sedan skrivna, numera inte längre tillgängliga boktips och lägger ut dem här? Jag känner det ibland som att jag åker snålskjuts på mig själv, men samtidigt… samtidigt är det här litteratur som jag känner varmt för. Se bara nedan, där jag verkar ha utfört ett grövre träningspass under läsningen av Malcolm Lowrys Under Vulkanen. Jag vill ju då och då synas på bloggen, och särskilt nu, då jag ett längre tag befunnit mig en bit bort från en bra bok (otur, helt enkelt. Inte värt att orda om) kan jag ju tryggt hysta fram en gammal god klassiker när jag tycker jag tigit längre än nog. Jakobsbergs exemplar tycks ha varit utlånat i två år, men som jag förstår det kommer den i nytryck från Modernista i höst. Före min tid med en gammal recension av en gammal bok. Här hystar vi dessutom paradoxer. Ta skydd.

Malcolm Lowry hade tänkt skriva en romancykel, ”The journey that never ends” men Under Vulkanen tog honom tio år och blev hans enda bok. Han levde själv ett kringflackande liv, och brottades med grava alkoholproblem.

Så gör även bokens huvudperson, den före detta brittiske konsuln i Mexiko. Boken utspelas där, under en enda dag, händelsevis högtidsdagen ”De Dödas Dag” då ortsbefolkningen minns sina döda. Konsuln super i efterdyningarna av ett sprucket äktenskap, brustet just till följd av hans myckna drickande. Nu är han ett självhatande, cyniskt vrak, när, just denna dödens dag, hans exhustru återkommer för att se om relationen, och konsulns liv, ändå står att rädda.

Boken är visserligen kronologiskt berättad, men är trots det inte alls lätt att läsa. Det dramatiska pågår mellan raderna i det outsagda. Det går att förstå varför den tog tio år att skriva. Och att den, faktiskt, åtminstone i den anglosaxiska världen, betraktas som en av 1900-talets stora romaner. Den har f’resten också filmats av John Huston med heder.

Jag älskar den här boken. Den är hjärtskärande obarmhärtig och underbart vackert skriven. Trots att den utspelar sig under en enda dag är händelseförloppet så dramatiskt och ödesmättat att jag hinner med att ena stunden vilja rulla ihop mig i fosterställning, nästa stund slå boken i väggen i frustration över konsulns självförstörande, ansvarslösa egoism, för att ögonblicket senare sitta käpprakt upp och sluka sidorna i hopp om hopp.

Läs den när den återkommer. Men låt det ta sin tid. Varje ord är godis.

måndag 30 augusti 2010

Familjelördag i Viksjö



I lördags bjöds det på familjelördag i Viksjö med sagostund, tävling, pyssel och fika. Barnen pysslade fina katter och gjorde djurmasker. Det gällde också att hitta alla barnboksfigurer som hängde i taket. Trevligt med glada barn och föräldrar!
Nästa familjelördag är 23 oktober!
Håll ögonen öppna för mer information!

torsdag 26 augusti 2010

Jakobsbergs centrum = Berlin


Aha, där ser man! Ovanstående iakttagelse är hämtad från purfärska Rocky #18.

Martin Kellermans Rocky tilldelades välförtjänt 2010 års Bellmanpris av Stockholms stad. Enligt min sjuttiotalistiska mening är det just Rocky, Arne Anka och This is Stockholm - alla seriealbum - som skildrar den stockholmska nutiden på bästa sätt. Här finns sanningssägarna.

tisdag 24 augusti 2010

Spöken i pastell

Spöktåget är en fascinerande bilderbok från bokförlaget Trasten som specialiserat sig på att ge ut barn- och ungdomsböcker från hela världen i svensk översättning. Ofta blir resultatet riktigt bra, och Spöktåget är inget undantag.

Tåget lämnar stationen och färdas med ett dudunk...dudunk...dudunk... genom ett fantasilandskap. Passagerarna är minst sagt speciella - jag hittade bland annat en cyklop, en kattmänniska och en hel hop underliga karaktärer med ansiktena på sniskan, eller upp-och-ned.
Jag visste inte att det fanns så många olika sorters spöken!
Texten är knapphändig, och det är främst de klara, detaljerade bilderna som berättar historien. Tänk dig en japansk Sven Nordqvist.
Så småningom stannar tåget på Människocentralen och konduktören påminner alla passagerare att förvandla sig till människor innan de kliver av. En smått bisarr historia med gotisk underton som gör sig väldigt bra i sin färgsprakande förpackning. Passar barn från två år.

måndag 23 augusti 2010

Jag ser fram emot...

Två av mina absoluta favoritförfattare ger ut nya böcker! Och båda två har legat i träda i vad som tycks vara evigheter. Och bådas efternamn slutar på -ström. Jag ser det som ett gott omen. Allt blir så mycket mer spännande då...

Jag pratar om Magnus Dahlström och Claes Holmström.

Dahlström har rakt igenom hela sin relativt korta karriär skrivit på ett sätt som passar mig perfekt. I någon tidigare bloggtext skrev jag om obehag, och denne mans texter definierar detta med besked. Nedkomst är på en och samma gång det mest obehagliga och bästa jag läst. Tyckte jag då, när jag smått chockad och fascinerad tog del av ett par människors absolut innersta. Jag vill inte skriva vad den handlar om, men vad som upprepats i flera av Dahlströms böcker säger en hel del, trots att det framstår som så torftigt: Vad är det som händer, egentligen?

Dahlströms senaste roman kom 1996. Snart smäller det igen...

Claes Holmström har skrivit tre romaner, där de två första - Tredje stenen från solen och Startpistolen - är fantastiska. Debuten är en generationsroman som är så oerhört mycket bättre och träffsäker än allt som Per Hagman någonsin åstadkommit. Startpistolen är också den ett tecken i tiden; en elitidrottsman som är verksam i Ny Demokrati och samtidigt - i god tro - kidnappar blonda flickor som säljs som sexslavar till en skum typ på en skum plats i världen.
Boken är fullständigt bisarr och så övergalen att det blir humor av det hela. Men svärtan går inte att ta miste på. Här finns ett allvar och en samhällskritik i botten.

Holmströms tredje roman, Grand Slam, föll mig inte alls i smaken, tyvärr, så därför blir det extra spännande att få sätta händerna i hans nya alster.

När böckerna dyker upp har jag ingen vidare koll på i dagsläget, men enbart vetskapen om att de är på ingång gör mig alldeles spattig. Räkna med recensioner av båda böckerna här på bloggen när jag hämtat mig från läsningen. Dessförinnan hoppas jag hinna läsa om åtminstone Dahlströms Nedkomst och Hem. Gärna Fyr också.
Startpistolen
försöker jag läsa minst en gång om året. Så är det med riktigt bra böcker.

fredag 20 augusti 2010

Ännu ett varv...

Härmed förklarar vi höstterminen öppnad.

Igår kom ettorna. Nya, tysta, ensamma eller sammanklumpade rör de sig flamsande storögt genom lokalerna eller står och trycker utanför aulan. Jag vet att det kommer gå över. Den storögda tystnaden kommer tystna och förvandlas till ett mullrande myller. Snart. Snart.

Idag kommer tvåorna och treorna. En kort inskrivning och avbockning för att sedan njuta sista helgen innan läxorna. Under det att de är har tittar de in. Alla gamla sjuttonåriga biblioteksrävar kommer förbi och bockar och hejar och jublar och andas in. Här igen! Hej Andreas, hur har sommarlovet varit? Kul att se dig, Andreas!

Jag blir alldeles hjärtsnörpt. Igen! Jag har inte tänkt så mycket på dem medan jag var ledig, men nu… nu när de kommer tillbaka kommer det också tillbaka hur mycket jag älskar det här jobbet, och hur mycket jag tycker om alla våra unga gamla biblioteksdrällare. Hej på er!

Sedan promenerar faddertvåorna runt med små grupper av nya elever. Detta kräver en viss nonchalans för att framstå som lagom världsvan och blasé. Det låter somså:

Och det här är biblioteket. Här finns böcker. Och datorer. Här kan man sitta om man ska plugga. Och där är bibliotekarien. Några frågor? Då går vi till matsalen.

Välsigne er!

torsdag 19 augusti 2010

Varför så mycket genus i bilderböcker?

Jag har tänkt en del på genus och bilderböcker den senaste tiden. Varför är det egentligen så mycket genus i bilderböcker? Varför är det så få bilderböcker som är helt befriade från kön? Är det viktigt att hela tiden veta vilket kön en karaktär har. För de vuxna? För barnen? Bilderboksvärlden befolkas av barn, djur, nallar och andra varelser som borde kunna vara helt könlösa men så är sällan fallet. I min treårings värld är ju den enda skillnaden mellan tjejer och killar att man kissar med olika saker...
Stina Wirséns utmärkta böcker i Vem-serien är till största del könsbefriade men ibland dyker det upp ett han eller hon. Varför när hon i de flesta fall inte använder sig av personliga pronomen eller namn utan lilla nalle, fågel, katten etc Varför inte vara konskvent? Och varför har pappa nalle en blå näsa och mamma nalle rosa näsa? Och i böckerna om fåren Bu och Bä förekommer visserligen inga han eller hon men Bä har en rosa rosett och brukar vara lite mesigare och Bu blå kläder. Det kanske är väldigt subtilt men ändå att märka ut kön!

Det finns också de som gör böcker som vänder lite på könsroller och det är bra men jag kan ändå inte komma ifrån känslan att de böckerna känns så tillrättalagda. Det finns dock bra böcker med fina porträtt av killar och tjejer som varken är könssteretypa eller tvärtom, tex Pija Lindenbaums eller Emma Adbåges böcker men jag skulle gärna se fler böcker som är helt genusneutrala!

Jag läste nyligen Verktygsapan av Chris Monroe och den är bra och roligt men jag blev lite irriterad på alla han. Apan heter Chico bom bom och om man hade skippat alla personliga pronomen hade apan inte haft något kön vilket hade känts rätt befriande. Visserligen hade man nog som vuxen tänkt: apa med verktygsbälte=pojke men om man som barn inte har de tankeramarna ännu så antagligen inte... Man kan ju också prova att byta han mot hon vilket jag provade men då uppstår samma känsla som i omvända könsroller-böcker: Åh vad "genus-rätt" med en flicka som gillar verktyg. Jag provade också att använda det könsneutrala pronomenet hen som har börjat användas i vissa sammanhang. Barnen (1 och 3) reagerade inte men inte heller när jag blandade han och hon om samma person i samma bok.

Några tips på några bra könsneutrala bilderböcker:
Monster-böckerna av Kalle Güettler
Min bok och Boken om boken av Anna Ribbing
Bäbis-böckerna av Ann Forslind
Böckerna om Micklan av Lena Arro


Så please alla fantastiska svenska bilderboksförfattare, lite mer genusbefriat, tack!

Finns det fler mer eller mindre könlösa bilderböcker? Tipsa!

tisdag 17 augusti 2010

Skåpmat 3


Yasmina Khadra har alldeles nyligen fått en tredje bok översatt till svenska. Vad dagen är natten skyldig heter den, snart på ett bibliotek nära dig. Hans första heter på svenska Efter attentatet och efter att ha läst den skrev jag ungefär såhär, när det begav sig.

Det finns många platser för attentat, numera. Har det alltid varit så? Under min uppväxt känns det ändå som om allting hade sitt ursprung i Israel-Palestinakonflikten. Där fick varje attentat snart en syster som skördade ännu fler döda på motståndarsidan. Efter Attentatet utspelas mitt i denna oändliga konflikt, och den inleds med ett attentat, strax följt av ännu ett.

Den andra explosionen får följder för huvudpersonen, en arabisk kirurg som trots sitt ursprung är en respekterad doktor på ett sjukhus i Tel Aviv. Efter att ha fått hjälpa skadade från en självmordsbomb på en restaurang, kommer han hem, bara för att få veta att hans hustru är saknas. Han börjar ana det värsta och ja, hon är död. Ja, i självmordsbombdådet. Men vad som verkligen krossar hans värld är att hustrun i själva verket misstänks vara självmordsbombaren.

Vad händer? Han förlorar sin sociala position, blir trakasserad, fallet blir långt. Men värst för kirurgen är att han känner sig bedragen. Hur kunde han få leva sitt liv bland människor som hon tydligen, utan att visa någonting, hatade intill självförintelse. Hur kunde han inte ana?

Tusen frågor. Med tusen svar…

Boken är spännande, lättläst, och sätter upp ett allt högre tempo, så att man inte kan parera händelseutvecklingen, och de lugna stunder som erbjuds mig att hämta andan på förebådar bara nästa varv i spiralen neråt…

måndag 16 augusti 2010

Twilight - Nu som serieberättelse


Twilight-hysterin lär fortsätta ett bra tag framöver, vilket är helt fantastiskt. Det läses som aldrig förr och bloggar och internetforum svämmar över av alla diskussioner. Så mycket text!
Och nu blir det bilder också.

Det tycks bli allt vanligare att romaner görs om till serieberättelser, grafiska romaner eller vad man nu väljer att kalla det. Jens Lapidus (Snabba cash och Aldrig fucka upp) valde till och med att fortsätta sin gangsterserie med en grafisk roman, Gängkrig 145. Det som var intressant där var att boken, tack vare illustratören Peter Bergting, var riktigt snygg och genomarbetad.

Jag har varken läst Twilight-böckerna, sett Twilight-filmerna eller druckit Twilight-kaffet, men när jag bläddrar i serievarianten av Om jag kunde drömma får jag samma känsla: Det här är riktigt välgjort och genomarbetat! Kombinationen av svartvitt och färg, vilket kan anas på bilderna nedan, är riktigt lyckad.

Det här är del ett av två. Låt hysterin fortsätta.


fredag 13 augusti 2010

Art of the Streets

För den som är intresserad av otraditionella konstformer (som vi på bibblan kallar det) rekommenderas Riksteaterns storsatsning Art of the Streets som idag går av stapeln på Kägelbanan vid Mosebacke Torg. Här bjuds på debatt, workshops, livemålning, filmvisning, musik, föreläsningar och mycket mer – helt gratis. Konstnärer, politiker, producenter, vandaler, klottermotståndare, forskare och mer därtill möts i en osalig röra i sann demokratisk anda.

Allt om Stockholm gjorde en liten blänkare om arrangemanget. Det är intressant att läsa vad chefen för enheten mot klotter på Trafikenheten, Claes Thunblad, säger, samtidigt som man får producenten Ceylan Holagos åsikt.

Jag skrev tidigare om MADC på tal om graffiti och könsroller. Hon är en av mina absoluta favoritmålare, och tveklöst en av de främsta i världen, och hennes senaste projekt är att smycka en 639m² stor vägg med sin konst. Mastodontarbetet pågår just nu och du kan se hennes framfart över väggen här.

Och här finns ett fantastiskt klipp där man tydligt ser hur målningen växer fram steg för steg. På Art of the Streets har man möjlighet att själv testa att måla med sprayfärg. Här finns nämligen en öppen vägg fri för alla att använda.

Del av den 639m² stora väggen. Klicka för att förstora!

torsdag 12 augusti 2010

Poetiska kroppsvätskor

Bra böcker är en nödvändighet på resa.
Efter att ha suckat över Coelhos Alkemisten i två dagar, försökt lyssna på Slakthus5 under skumpiga, högljudda båtfärder och förfasat mig över diverse asiatiska flygplatsers bokshoppar, kom jag äntligen hem till Järfällas bokskatt : biblioteket.

Redan innan jag lämnade Sverige i oktober läste jag att Eli Levén skulle släppa en debutbok, och blev lite uppspelt över storyn som lät som något i min smak (könsförvirring, tonårsångest och annat upplyftande).
Lyckan när man vandrar runt på Jakobsbergs bibliotek första arbetsdagen och hittar den på Debutanthyllan av en slump!

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en är en svart, prosalyrisk berättelse på nätta 150 sidor som man lätt läser ut på två pendeltågsresor.
Boken börjar med en beskrivning av helgonet, martyren och tillika gayikonen Sankt Sebastian som inom konsten ofta avbildas bunden vid ett träd, genomborrad av pilar. Huvudpersonen heter också Sebastian, men istället för pilar låter han sin kropp genomborras av okända mäns lemmar för att så småningom uppnå någon form av inre martyrstatus. Ur Sebastians sargade kropp ska Ellie resa sig. Ellie är en rakryggad sälflicka och representerar allt det som tonårige Sebastian vill, men inte kan vara.

Sebastian träffar så småningom mystiska Andreas och blir som besatt. Tillsammans rullar de runt i en erotisk, drogindränkt kärlekshistoria i Högdalen och andra namnlösa förorter, trots Andreas påstådda heterosexualitet.
Det är mycket känslor som inte vill känna rätt, eller som känner för mycket.
Jag kommer att tänka på Gunnar Ardelius, som ju också skrivit korta romaner om olyckliga ungdomar och kärlek. Men när Ardelius karaktärer sitter på kammaren och gråter över en kopp te och eventuellt lyssnar på The Smiths, flänger Levéns runt på Kolingsborg i ostadiga klackskor och med utsmetat läppstift i jakt på nästa kick, nästa äventyr. Det här är en historia som inte skyr det fula, pinsamma och äckliga, utan som omfamnar det mjukt och viskar att det är okej.

onsdag 11 augusti 2010

Dystopier

Ids knappt skriva något och putta ner Mattias utmärkta diskussionsinlägg en bildskärm neråt, men jag tänker att det kan trots allt inte stå överst för evigt och jag tänker att om jag fortsätter att försöker pracka på folk böcker så gör jag ändå någon form av god gärning, i min värld.

Det verkar dyka upp en uppsjö av finurliga ungdomsdystopier nu. Är det en slump, eller nästa ungdomsbokstrend? Det skulle nog bli bra filmer av en hel del av de här. Trilogier. En del varje sommar. Starka flickor som utmanar samhällen stagnerade i destruktiva diktaturer, styrda av ideal som löpt amok. Sara har skrivit om Hungerspelen, och Kajsa har skrivit om Scott Westerfelds Ful. Jag har läst Parasit av Westerfeld och det var en finurlig variant av vampyrtrenden, till och med en gnutta allmänbildande. Man ska tydligen inte kissa i Amazonasfloden, lärde jag mig. Om jag minns rätt.

Senaste boken jag fastnade framför om en framtid som drivit sina lagar något för långt heter Unwind. I detta framtida USA gäller det att inte göra uppror som tonåring. Nä, nu gäller det att sitta stilla och äta upp sina ärtor. Om du är olydig kanske mor och far skriver på ett papper. Då kommer myndigheterna och hämtar dig, och gör reservdelar av dig.

Engelsk ungdomsdystopi. Utspelas i framtidens USA, och i abortmotståndarnas och genteknikens spår så har man efter interna stridigheter lagt fram en lag som gör att om föräldrar inte är nöjda med sina barn får de gå till återvinning. Detta sker först mellan 13-18 år, så att de vuxna ska få en chans att lära känna sina barn först. Återvinning innebär att kroppsdelarna ges till behövande – sjuka vuxna, fula vuxna, skadade, osv. Det är inte att dö, barnen lever ju vidare, bara lite… uppdelade. Det här handlar om tre barn som fått veta att de ska avvecklas. Ett av dem är religiöst betingat – att ge tillbaka till gud som på Abrahams tid, de andra två håller inte måttet för vad föräldrar och samhälle väntat sig. Men de flyr. Det finns en motståndsrörelse, inte helt olik hemliga armén under andra världskriget. Och den är vansinnigt spännande! Klok, med häftiga, överraskande vändningar och omöjlig att förutsäga. Slutet var väl som slut är, men vägen dit var hisnande. Rekommenderas mycket varmt till alla! Trehundratjugo sidor, men den gick undan!

Problemet är väl snarast ett logistiskt. Boken finns ännu bara på gymnasiebiblioteket, och vi lånar inte gärna ut våra engelska ungdomsböcker utanför skolan. De behövs mer än väl här, och lånas ut i drivor. Härmed uppmanar jag folkbiblioteket att köpa in ett exemplar. Jag vet att inköpsförslag uppskattas!

tisdag 10 augusti 2010

Katastrofen som blev en succé

I dag är det prick 382 år sedan Regalskeppet Vasa sjönk efter den nesligt korta jungfrufärden i Stockholms hamn. 10 augusti 1628 förliste skeppet strax utanför Beckholmen, ungefär där Gröna Lund ligger idag. Skeppet bärgades så småningom och det är idag det bäst bevarade fartyget från den tiden någonsin.

Vasamuseet är numer ett av de mest besökta och omtyckta museerna i Stockholm. Så passa på alla ni som har sommarlov och semester kvar! Det blir garanterat ett fascinerande besök och det är mycket möjligt att intresset blir så stort att ni vill veta och läsa mer.

Det finns många böcker om Vasa, för stora och för små.
De mest lästa barnböckerna är Mats Wahl: Nu seglar Vasa



och Bertil Almqvist: Sagan om Vasa





För vuxna finns, t ex Ehrling Matz: I lejonets tid

Anders Franzén: Vasa: regalskeppet i ord och bild



Per-Anders Fogelströms roman Krigens barn utspelas drygt 100 efter Vasa men jag vill ändå rekommendera den eftersom Fogelström berättar så bra om hur livet för soldater och små skeppsgossar var under den period då Sveriges fortfarande förde krig med stater runt Östersjön. Att fotfolket levde ett sådant slavliv och försökte överleva så stora umbäranden är nästan omöjligt att förstå idag.

lördag 7 augusti 2010

Om barnporrdomen

Ytterst få biblioteksbloggar har berört den aktuella barnporrdomen, vilket är smått märkligt eftersom den verkligen påverkar vår verksamhet – om vi nu ska följa lagen. Det visar sig nämligen att biblioteken sprider barnporr, om man hårddrar det hela – vilket domen menar att vi ska göra.
Här är min syn på saken.

Seriemediet brottas – precis som med tv-spelen – med problemet att omvärlden inte tar kulturformen på allvar. ”Serier och tv-spel är för barn”, tror många. Det är återigen okunskapen som talar, men om den okunnige exempelvis spelar Heavy Rain eller läser Watchmen får man hoppas att denne å det snaraste ändrar uppfattning.

Just på grund av denna infantilisering av serier så slår det kanske extra hårt när en av Sveriges främsta mangakännare, serievetare och översättare den 30 juni dömdes för barnpornografibrott i Uppsala tingsrätt. Hans brott: Innehav av ett trettiotal tecknade bilder föreställande nakna seriefigurer i ung ålder.
Läs hans egen historia här.

Den dömde är alltså serievetare till yrket. Han har drygt 4 000 serieböcker i sin samling, och antalet teckningar uppskattar han till minst fyra miljoner. Mängden erotika i hans seriesamling uppgår inte ens till en halv promille. Och han dömdes för ett trettiotal bilder – amatörteckningar föreställande nakna seriefigurer, långtifrån realistiskt tecknade – där seriefigurerna hade små bröst. Det som avgjorde om teckningarna var illegala eller legala var alltså storleken på brösten! Jösses...
Ingen kan nämligen med säkerhet avgöra åldern på dessa tecknade figurer. Men låt säga att de föreställer tonåringar. Än sen? Ska det vara straffbart att titta på tecknade bilder av nakna tonåringar? Tydligen.

Och därmed står det klart att biblioteken sprider barnporr! För någonstans har vi med all säkerhet böcker där målningar av Carl Larsson förekommer, för att ta ett av otaliga exempel där nakna barn porträtteras. Nationalmuseum är också skyldiga. Skåda det skändliga här (OBS! Länken leder dig till en målning av Carl Larsson!).
En illustrerad utgåva av Vladimir Nabokovs moderna klassiker Lolita är inte heller att tänka på. Sara Stridsbergs rosade Darling River skulle aldrig någonsin godkännas som serieroman. Och så vidare...

Flertalet illustratörer har med rätta sagt ifrån och erkänt sig skyldiga till barnpornografibrott. Däribland Åsa Ekström, välkänd illustratör av Stall Norrsken-serien samt Jo Salmsons lovordade böcker om Tam – böcker som finns på de flesta bibliotek i Sverige. Läs hennes bekännelse här.

Enligt lagförarbetena anses alla former av barnpornografiska skildringar kunna undantas från tryckfriheten. Det görs dock ett undantag för bilder "med ett konstnärligt värde". Och hit räknas alltså inte manga – en konstform som har väldigt gamla anor i Japan, och som naturligtvis erkänns som just konstform världen över. Okunnigheten vet inga gränser.

Vi pratar om tankeförbud här, och då är de skrämmande händelserna i George Orwells dystopiska roman 1984 inte långt borta. De är faktiskt redan här, eftersom denna lag förbjuder dig att läsa vissa serier. Känns det bra?


Frågorna blir snabbt väldigt många. Hur kan man bli dömd för ett brott som begås i en fiktiv värld? När ska de som skapar och ställer sig bakom dessa vansinniga morallagar lära sig skilja mellan fiktion och verklighet?

Men kanske ändå – och det här är det viktigaste av allt: När diskussionen förs huruvida manga är barnporr eller inte så kränks otaliga barn dagligen och får sina liv förstörda för all framtid – på riktigt. Just därför blir denna dom än värre, därför att den tvingar barnporrfrågan ner till en absurd bottennivå som inte ens borde existera, än mindre uppta vår tankekraft.

Jag citerar bloggaren Carl Johan Rehbinder:
”Stoppa framställningen av barnpornografi, ja, gör det – på riktigt! Men gör det med riktiga polismetoder, och slå hårt, riktigt hårt, mot de som utnyttjar och misshandlar barn. På riktigt.”

Länkar där domen diskuteras:
Dagens Nyheter – Det ska inte vara straffbart att avbilda fiktiva barn
Dagens Nyheter – Barnporrlagen tillämpas på ett kulturfientligt sätt
Juristens funderingar – Barnporr och tankeförbud

I slutet av denna artikel finns fler länkar för vidare diskussion och information.

torsdag 5 augusti 2010

Evas sommartips

Just nu läser jag:
Smaken av Muriel Barbery, men jag har precis börjat så det är fortfarande spännande att se hur den är, eller blir. Jag gillade Igelkottens elegans av samma författare, även om det tog ett tag för mig att komma in i den. Det roliga är att i Smaken så befinner man sig på samma plats som i Igelkottens elegans, i samma hus på Rue de Grenelle nummer sju i Paris.

Annars hade jag hoppats hinna så mycket under semestern som nu är slut. Fast sommaren är ju inte riktigt slut ännu så än finns det kanske hopp för alla böcker som väntat. En av dom är Lake Wobegon Summer 1956 av Garrison Keillor, en amerikansk författare och radioman. Ett fynd på loppis, tio kronor, ibland har man tur.
Många av Keillors böcker är inte översatta till svenska men i bibblan har vi Dagar i Lake Wobegon och Det har varit en lugn vecka i Lake Wobegon. Det går inte att hitta stan på kartan berättar Keillor, eftersom den ligger precis i skarven när man slår upp en karta över Amerika. Keillor är en fantastisk berättare, och han berättar om människorna som bor i staden där ”all the women are strong, all the men are good looking, and all the children are above average”.
Keillor är väl annars kanske mest känd (i alla fall i USA) som värd för radioprogrammet A Praire Home Companion.

I sommar lyssnar jag på:
A Prairie Home Companion.
Sades senaste, Soldier of Love. Glömmer aldrig första gången jag hörde Smooth Operator för länge sen.…
Och Cesaria Evora som är från Cap Verde. Jag upptäckte henne för några år sedan och är fast sedan dess. Hon sjunger på portugisiska och det passar särskilt bra just nu för att komma i stämning inför en Portugalresa i höst. Jag har aldrig varit där så nu har jag börjat gå igenom Portugalböcker i biblioteket.


Ett barndomssommarläsminne:
Bokhandeln i Strömstad var ett lyckans land när jag var liten. Jag och min syster köpte böcker för pengar vi sparat till semestern på västkusten. Vi läste och läste där i vår hyrda stuga, vi läste på stranden och på utflykter till Norge, vi läste överallt och vi läste allt vi kom över.

Min favoritsommarläsplats:
Den absoluta favoriten är i båten på kvällen efter en dag med segling. Båten ligger förtöjd, maten är äten och drycken är drucken, kvällen har lagt sig och det blir för kallt att sitta ute – nåja inte denna sommar – och alltför många mygg har piggnat till när de upptäckt hur gott vi smakar. När ändå solen har gått ner så gör vi detsamma. Att ligga där i båten och läsa i absolut ro till ljudet av ett svagt kluckande från vågorna – det är en sagolik läsplats.
Fast deckarläsning en åsknatt är inte att rekommendera.

Favoritblogg:
Läser inte många, men jag gillar Bodil Malmstens.

Senaste filmköp:
Min granne Totoro och Ponyo på klippan vid havet, för till slut var det dags att äga egna DVD. Har lånat bibliotekets ex flera gånger men eftersom de är så omtyckta så törs jag inte längre riskera att de är utlånade när man som bäst behöver dem, dvs när jag lovat mina barnbarn.

Senaste bibblolånen:
Gå inte fel kamel av Mikael Cavallin – en bilderbok med underbara rim som berättar och fantiserar om hur olika djur har det, om att gå fel med mera. Lånade också nyss Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist. Jag förundras ibland över att vissa händelser som sker av en slump får en mening efteråt om jag ska uttrycka mig oklart.

Senaste utlästa boken:
Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones. Så bra!


Favorittidskrift:
Jag har ingen speciell favorit vad jag kan komma på tråkigt nog, men om jag tänker efter så dras jag väldigt till mattidningar av alla möjliga slag, och till historiska tidskrifter. Det finns ju många av båda sorterna.

Så sorterar jag min bokhylla:
Varje gång jag försöker göra en insats så kommer jag av mig. Jag hittar alltid någon bok jag glömt eller någon jag inte läst eller några papper eller artiklar som stuckits in bland böckerna i väntan på läsning. Och så blir jag sittande. På den vägen är det. Fast jag har ganska bra koll på var allting står, så det kanske är synd att störa (o)ordningen.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten:
Historien om någon av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen fick jag läst för mig hundratusen gånger av min mormor. Hon ledsnade så svårt att hon kunde den utantill både fram- OCH baklänges. Baklänges var roligast. Jag tror jag också kunde den utantill men bara framlänges. En bok jag fortfarande kommer ihåg är Stackars lilla Q av Maria Gripe. Jag tyckte väldigt länge väldigt mycket synd om den bokstaven.

/Eva Sturk

tisdag 3 augusti 2010

Skåpmat del 2

Det blev ju inte som jag hade tänkt min sommar, bloggledes. Med Mattias hjälp frammanade jag före semestern en famnfull gamla recensioner som jag tänkt dosera ut med korta mellanrum efter att ha toppat dem lite med saxen, men det gick åt pipsvängen. Kanske lika bra att jag stängde av jobbet för några veckor, även om läsningen som sådan inte gjort det minsta uppehåll. Till största läsupplevelserna innan och under semestern utnämnes härmed Svärdet i stenen, tillsammans med Styggelsen och Unwind, av olika skäl, men av samma anledning – riktigt bra! Tackar. Inget bloggande dock.

Men nu är jag tillbaka i min stol bakom min disk och två sommarjobbare pinnar på, samtidigt som de som ska gå sommarskola för att komplettera sina betyg börjar dyka upp och in på gymnasiebiblioteket. Jag vill ju inte lägga mina gammeltexter ifrån mig bara för den skull. Allt det här skrev jag ju för att jag tyckte och ville berätta om. Så det kan väl användas då och då när andan faller på. Men de måste nog allt klippas till lite i kanterna. Ja. En gnutta.

Det här skrev jag för två år sedan, strax efter att jag bokpratat om boken på en bok & mat-session. Länge pratade jag, kommer jag ihåg. Nervös var jag. Boken jag pratade om var Färden genom mangroven av Maryse Condé som just hade översatts till svenska. Det blev ungefär såhär.

Boktiteln syftar till en fiktiv bok, som den landsflyktige haitiern Francis Sacher försökte skriva innan han hittades död, med ansiktet neråt i leran, utanför byn. Så nu får vi vara med på Francis Sachers likvaka. Enligt traditionerna på ön ska det nämligen vakas hela natten över en död människa, även om han var en främling i byn, inte ens från Guadeloupe, och trots att han var hatad. Folk undrar vem som mördat honom, för så hatad som han var måste någon ha tagit honom av daga.

Så får vi oss serverat Francis Sachers historia under natten, ty alla deltagare i vakan har sina minnen av haitiern, och de berättar i var sitt kapitel – och här ges oss ledtrådar till vem han var, varför han dog, och varför han gömde sig i den avsides byn på Guadeloupe, men vi får också, i mycket vackra ord, veta mer om dem som berättar, och om byn, och om Guadeloupe.

Färden Genom Mangroven tar mig till en plats långt borta, dit jag aldrig kommer. Den är mycket vacker, mycket sorgsen. Den är full av skrock, demoner, och en natur som är så påtaglig att man kan hö

ra hundarna och fåglarna kring byn, man kan känna dofterna och fukten. Den är spännande som en okonventionell deckargåta. Jag vill mycket gärna veta varför Francis Sacher gömde sig i byn och varför han dog där.

Och jag unnar, önskar att livet för Francis Sacher blivit lite annorlunda, att han inte varit så illa åtgången, bitter och cynisk.