måndag 31 maj 2010

Viksjö skyltar

Nu är Viksjös nya skyltvägg på barnavdelningen på plats! Efter att ha flyttat en bokhylla fick vi en it vägg över. Lycka! Äntligen kan vi skylta med bilderböcker så att barnen själva ser och når. Många bilderböcker har dessutom väldigt fina framsidor så det är roligt att visa upp. På de två övre hyllorna skyltar vi för lite äldre barn. Tyvärr kom den översta hyllan lite för högt men att flytta den innebär fula hål i väggen. Dock gör den översta hyllan att skyltningen syns från nästan hela biblioteket. Efter att ha haft hyllan uppe i några dagar kan vi konstatera att det plockas mest från de två undre hyllorna.

Andra skyltningar i Viksjö just nu:


lördag 29 maj 2010

Lördagens länktips

Lite helgslappa länktips kan man väl kosta på sig.
Först ut: Neil Gaiman – En levande legend med bland annat Sandman, Amerikanska gudar och Coraline på sitt samvete. Vi som gillar att få boktips genom att glutta i folks bokhyllor finner en guldgruva i just Neil Gaimans bibliotek. Så mycket böcker! Så mycket godis!
Neil Gaimans bokhyllor

Och för den som bryr sig mer om utseende än innehåll kanske bokhylledesign kan vara något? Endast fantasin sätter gränser, som bekant.
Bookshelf-bloggen



Bloggar kan handla om precis vad som helst, vilket inte minst detta avslutande länktips vittnar om. Titeln säger allt.
Hot Guys Reading Books
Inga kommentarer... ;)

torsdag 27 maj 2010

I begränsningen visar sig mästaren

Det är inte alltid jag har den läsro som tegelsten av dignitet kräver. Ibland passar det mitt humör och min vardag att ta mig ann en liten fjäderlätt volym istället. Det är något befriande i att kunna läsa en riktigt bra historia från pärm till pärm på en eller ett par timmar. Jag har nu aktivt börjat leta efter dessa, till synes ”små historier” och har hittat flera riktiga favoriter. Jag tänkte tipsa om några:

Den isländska författaren Steinunn Sigurdadottirs heta kärlekshistoria i det pitoreska Montmartre läste jag just under en Parisresa för ett par år sedan. Då jag hade packat med mig alldeles för få böcker läste jag den till och med två gånger efter varandra. Och se läsningen höll för det med. Brunhilde reser till Paris för att besöka sin dotter, men resan blir mer ett sökande av den ungdomskärlek hon aldrig kunnat glömma. En underbar berättelse om kärlek, passion och om att hålla sina dörrar öppna eller stängda. Hundra dörrar i brisen heter den.

På min senaste resa packade jag två böcker av den italienska författaren Baricco. Jag började med att läsa Silke, en bok jag haft så många gånger i min hand men aldrig kommit mig för att läsa. Det är en finstämd och lågmäld liten berättelse om en lika lågmäld och finstämd man vid namn Hervé Joncour . Boken utspelar sig på 1860-talet och Monsieur Joncour är något så ovanligt som en handelsresande i silkesmaskar. När de europeiska silkesmaskarna drabbats av en mystisk sjukdom för ödet honom så långt som till Japan, där han efter många vedermödor inte bara får tag på sina silkesmaskar utan träffar på en kvinna som kommer att få hans annars så stillsamma blod att rinna och pulsera med en häftighet han inte trodde var möjligt.
Alessandro Baricco var för mig en positiv överraskning och det tog inte många timmar innan jag satt försjunken i hans föredömligt koncentrerade berättelse Utan blod. En historia om en ung spansk kvinna som i efterdyningarna av inbördeskriget tvingas bevittna det bestialiska mordet på hela sin familj. Det är tanken på hämnd som håller henne vid liv och mördarnas ansikten finns för alltid på hennes näthinna. När hon på ålderns höst står öga mot öga mot en av gärningsmännen är hennes känslor inte alls de förväntade. Även denna berättelse av Bariccio är, trots den dramatiska inledningen, också väldigt lågmäld och finstämd. Märkligt får jag säga, eftersom det första jag tänkte på när jag läste boken var Quentin Tarantinos störtcoola film Inglorious bastards – som är allt annat än lågmäld och finstämd.
"I begränsningen visar sig mästaren" sa alltid min gamla svenskalärare på gymnasiet, och det ligger någonting i det. Nu ska jag göra ett tappert försök att begränsa mig. Men fortsättning följer inom kort på ämnet: Underbara böcker kring 100 sidor.

Lissaboniana?


För ett år sedan reste jag till Prag. Då försökte jag bota min resfeber med tjeckiska Pragskildringar. Nu väntar Lissabon på mig om alla vulkaner samtycker. Då, enligt konstens alla regler, ger vi oss väl i kast med Portugals författarstall. Hej, Portugal, vad har ni åt mig? Nej, jag kan inte portugisiska, så gärna på svenska. Tack. Jaha, det var mest gossar, det. Finns här inga kvinnliga författare? Nähä. Underligt. Nåväl.

Men först lite terapi. Mitt resesällskap smög förnöjt in Mikael Timms Liten handbok för tveksam resenär i högen med födelsedagspresenter, när sådana var aktuella. En liten bok som redogör för resor i olika former. Alltid från punkt A till punkt B, men det inte alltid man för den skull rör sig. Varje kapitel avslutas lämpligen med arbetsuppgifter av det mer esoteriska slaget.

Titta ofta på dörren. När detta känns bekvämt kan ni ställa er vid ytterdörren och titta in mot bostaden. Öva konsten att ta avsked genom att låtsas att ni ska lämna hemmet. Gå sedan och sätt er på en trygg plats. Upprepas flera gånger tills bägge positionerna känns naturliga.

Och så vidare. Det blir nog väldigt bra, det här?

Herrar portugiser så. Under ena armen tar jag Antonio Lobo Antunes. Under andra José Saramago. Framför näsan lägger jag Fernando Pessoa.

Fernando Pessoa drack ihjäl sig 1935. Innan det hann han inte ge ut särskilt mycket litteratur, men han skrev en hel del. Mycket upptäcktes efter hans död, men man kan föreställa sig att en hel del finns kvar att upptäcka. Pessoa skrev nämligen under en uppsjö pseudonymer, fiktiva författarpersonligheter. Över 70 stycken! Ofta hänvisade hans olika alter egon till varandra, skrev förord och insändare till och åt varandra. Framför näsan på mig ligger en liten bok med två noveller. Dels Djävulens timma av Pessoa själv, dels En stoikers fostran av Baron de Teive, som han efterlämnat efter sitt ”fiktiva” självmord. Den förstnämnda är ett försvarstal som Hin Håle håller, den andra är ett manuskript där Baronen förklarar varför han tagit sitt liv och eldat upp sina samtliga texter utan det här föreliggande. Något om Lissabon? Inte!

José Saramago fick nobelpriset 1998. Han har en uppsjö böcker översatta, och lämplig läsning vore förmodligen Historien om Lissabons belägring, men den har jag redan läst, för några år sedan. Så annan bok tack. Dödens nyckfullhet? Okej, men du ska veta att jag har mycket högt ställda förväntningar. Ty just Lissabons belägring var överraskande charmig! Måste varit kul att korrekturläsa den för den handlar om en korrekturläsare som blir förbannad på en historiebok och ändrar ett ord i den från ”ja” till ”nej”. Det får följder för honom, men också för historien som sådan. Hur ett ord kan betyda så mycket. Dödens nyckfullhet då? Nu när jag börjat anar jag ett guldkorn. Döden lägger ner verksamheten i Portugal. Folk slutar dö, och till en börja med är alla överlyckliga utan kyrkan, som anar en intressekonflikt. Senare ansluter äldrevården, begravningsbyråerna, sjukhusen och försäkringsbolagen till klagokören, ty folk slutar inte åldras… Det är finurligt, roligt, cyniskt, smart och vållar lätt andnöd. Men inget om Lissabon direkt.

Antonio Lobo Antunes? Har läst två sorgliga böcker av honom tidigare, som handlar om kolonialkrigen och rosenrevolutionen på sjuttiotalet. De Förrådda var fenomenal, Fado Alexandrino komplex. Men nu ska jag läsa en bok med den kryptiska titeln Förklara fåglarna för mig. Finns där något Lissabon, månntro?

Djävulen, Döden och en bunt revolutionärer. Är det konstigt att man är en tveksam resenär?

måndag 24 maj 2010

Kärleksbombning: Leni är ett sockerhjärta

Jag läste en krönika i DN förra veckan av Andres Palmaer om barnböcker, recensioner och barnboksbloggar. Barnböcker recenseras inte alls i lika stor utsträckning som vuxenböcker i dagspress. Däremot finns många fina barnboksbloggar och i många fall är det endast i dessa som barnböcker uppmärksammas. Dock bara ur en postiv synvinkel, de böcker det bloggas om gillas, älskas, rekomenderas vilket egentligen är helt naturligt då bloggar och recensioner inte fyller samma funktion. Läser man en bra bok vill man berätta om det och andra också ska tycka att den är fantastisk så att man kan dela den känslan med någon. En sämre eller tråkigare bok faller lätt i glömska, inget man vill dela med sig av.

Idag fylls DN's kulturdels framsida av den nya bilderboken Leni är ett sockerhjärta av Emma Adbåge med följande recension i tidningen. Jag lånade hem boken i fredags och läste den för min 3-åring i helgen och den är verkligen en fantastiskt bra bok och man vill genast dela med sig av denna insikt för hela världen/blogga om den.

Tanterna kallar Leni för sockerhjärta men Leni känner sig inte alls som ett sockehjärta. Hon är faktiskt vuxen, kan knäppa jackan och dra vagnen alldeles själv. Kaffe vill hon fast det var visst inte så gott och sedan tycker pappa att de ska städa. Det kanske är bra att vara ett sockerhjärta ibland! Boken följer den svenska bilderbokstraditionen väl när det gäller samspelet mellan bild och text där texten ofta är ganska knapp och bilderna är en del av berättelsen. Språket flyter ändå så fint vid högläsning. Och så befriande bilder med lite smuts i hörnen hemma hos Leni!

Så jag kärleksbombar denna bok barnboksbloggens tradition trogen!

Vad tycker du?

Tips på bra barnboksbloggar: Bokunge, Flaskposten, Bokfreak, Barnboksbloggen

Det är inte som på film, det här är på riktigt

Jag har alltid haft svårt för svenska filmer. De är ofta så långt ifrån verkligheten som man kan komma med sin onaturliga dialog och sitt orealistiska agerande. Så här går det inte till i var mans vardag, och då är svenska filmer knappast några fantasyproduktioner. Svensk filmproduktion har tagit för vana att idissla samma gamla skådisar, ge pengar till samma gamla regissörer, spela med samma säkra kort och underskatta sin publik så länge jag kan minnas. Därav så mycket undermålig svensk film.

Och därför slår det kanske extra hårt när någon som Jesper Ganslandt skapar film som verkligen skildrar verkligheten, som inte framstår som en dramatiserad verklighetsflykt, som inte väjer för vardagen, 0ch som säger någonting utan att skriva oss på näsan. Och framförallt där människor beter sig som folk, inte som skådespelare.
Man vill ofta ha en stiliserad bild av verkligheten, en förenklad och njutbar version. Man vill gärna ha raka besked, tydliga svar och snabba fixar. Apan erbjuder ingenting av detta. Apan beskriver en man som befinner sig mitt i en tragedi, som inte mår bra och som agerar därefter. Mental kollaps.
Kameraarbetet är perfekt i sitt dokumenterande. Vi sitter som en fluga på väggen, en kamera på axeln, och gör nedslag i Kristers vardag. Inga förklaringar. Vem är killen i duschen? Har Kristers beteende pågått under en längre period? Vem har gjort vad i huset? Vad händer egentligen och varför?
Allting behöver inte ha en förklaring. Det är sådant som skapar tankar och känslor. Olle Sarri gör en fantastisk rollprestation när han ger en bild av sann ångest och förvirring.

Apan
berör mig långtifrån lika starkt som Ganslandts debutfilm, Farväl Falkenberg, men ger mig ändå hopp om framtiden för svensk film. För behövs det verkligen en Göta Kanal 4, en tjugosjunde (!) Beck-film med Peter Haber eller en trettiosjätte Wallander-filmatisering? Kan vi inte ge utrymme åt människor med idéer och visioner istället?

fredag 21 maj 2010

Att läsa om Toni Morrison


Min syster skrev sitt gymnasieprojektarbete om Toni Morrison, amerikansk nobelpristagare i litteratur. Hon läste och hon läste. Vid något tillfälle kom vi prata om den boken hon höll på med just då – som hon tyckte var fantastisk. Varför, undrade jag? Läs, sa hon. Och så satte vi oss i hennes rum och läste högt ur Solomons sång.

Solomons sång är Tony Morrisons tredje bok, och hennes publika genombrott. När vi satt där och läste klack det till inom mig, minns jag. Vi började där hon var. Mitt i boken. Jag minns stycket än idag. Det var när Hagar, Milkmans älskade, letade efter honom med kniv i hand eftersom hon älskade honom så mycket så att om hon inte kunde få honom måste hon döda honom. Efter ett halvdussin misslyckade mordförsök var han nu här, framför henne, trött på att ducka under bord och fly barfota genom snöslaskgränder. Men inte mer om vad som händer i boken, nu.

Jag läste den. Jag blev ju tvungen. Sedan läste jag fler. Jag läste Jazz. Jag läste Älskade. Efter det läste jag en massa andra böcker, men i flera år efteråt svarade jag ’Solomons Sång’ när någon frågade vilken bok som var den bästa jag hade läst. Men det är länge sedan nu och bara fragment av minnen från boken lever kvar. Jag minns början, och jag mindes scenen som jag återgav, och jag mindes slutet, trodde jag. Och att någonstans i mitten tog boken en vändning som skickade rysningar av välbehag genom mig. Men det är allt.

Kusligt, nästan skuldmedvetet, tog jag den åter ur hyllan för ett litet tag sedan. Omläsning hör annars inte till vanligheterna. Ska man riskera att skada minnet av en god läsupplevelse? Kanske inte, men jag ville veta vad jag inte mindes, och jag ville återuppleva ryset som jag har för mig att jag minns. Att läsa om böcker, det kräver egentligen ett eget kapitel, som jag eller någon annan kanske ska skriva någon gång. Det är i alla fall något jag ytterst sällan gör. Någon gång för biblioteksjobbet kanhända, inför bokprat, men nu vill jag veta varför jag tyckte att detta var bland det bästa jag läst.

Solomons sång, liksom Toni Morrisons alla böcker handlar om de svartas situation i USA ur ett historiskt perspektiv, vare sig de utspelas på 1600-talet eller 60-talet. men vad hon främst kan, är att berätta. Hon är en gudabenådad sagotant. Hennes böcker består av ett myller av sammanvävda historier som tillsammans bildar en märkligt mäktig helhet.

Ja. Ja, det här är bra. Jag är inte lika överväldigad som jag antar att jag var första gången jag läste den. Annat var inte att vänta. Jag minns karaktärerna mer än jag minns handlingen, och jag minns känslan mer än karaktärerna. Jag myser mig igenom boken mer nu än då. Jag förundras över Toni Morrisons vävkonst och de livsöden som hon serverar mig. När jag kommer till slutet visar det sig att jag kom ihåg fel. Häftigt! Den är alltså skitbra, igen. Fast Älskade är ännu bättre.

Det är, hursomhelst, en utmärkt idé att läsa Toni Morrison i sommar. För första gången eller igen.

torsdag 20 maj 2010

Spelinkompetensen



I gårdagens Metro ger C-G Karlsson bottenbetyget 1 av 5 till bioaktuella Prince of Persia, en actionfilm som bygger på spelserien med samma namn. Motivering: "Kan möjligen roa de smågrabbar som gillar dataspelet."
Jag säger ingenting om filmen, men C-G lyckas klämma in hela tre fel bland sina åtta ord. Inte illa!

1. Smågrabbar.
Medelåldern på de som spelar är drygt 30 år i Sverige och Europa. I USA 30+.

2. Grabbar.
Tjejerna då? Kvinnorna?

3. Spelet.
Det finns minst nio olika spel i spelserien Prince of Persia.

Det är den här typen av fördomar och okunskap som ger spelen den låga status de har bland folk som inte förstår. Det trista är att C-G inte är ensam.
C-G Karlsson får härmed en överkryssad gädda i betyg och vi hoppas på ett snabbt uppvaknande.
Ibland är det kul att vara rättshaverist.

Stora bokbytardagen

Den pågår just nu!

Hur?

Ta med dig en bok när du går hemifrån. Bär den så att andra ser att du har en bok. När du ser en bok du vill ha (eller någon du vill prata med) går du bara fram och frågar om hon eller han vill byta bok med dig. Lika enkelt som trevligt.
Var?

Överallt! På jobbet. I skolan. På gator och torg. Spontant och planerat.

Mer info här:
http://www.storabokbytardagen.se/

PS. I Järfälla anordnar vi även den sedvanliga bokbytardagen i november.

onsdag 19 maj 2010

En fantastisk arbetsdag ute i solen

Igår var Anna och jag ute på en heldag i sommarvärmen. Det bjöds på en introduktion för nyanställda i kommunen och vi blev galant guidade via buss (därav gårdagens kryptiska Twitterinlägg) över galgbackar och förbi Görvälns griftegård, genom Barkaby handelsplats och in på Källtorpskolan - bland mycket annat. Ingrid Kennerstedt Bornhall berättade historien om platserna och Mikael Falk introducerade konsten. En fantastisk arbetsdag!
Och vi hade verkligen tur med vädret.

Foto: Mattias Pettersson





Notera ögat i berget...

fredag 14 maj 2010

En naiv inställning till poesi

händer som nyss
misshandlat ett barn
gör rent
och fortsätter att diska
torka av och ställa in
du ser dessa vana
självklara händer
noga med att ingenting tappas
och går sönder
Bruno K. Öijer


Jag hade länge en naiv inställning till poesi. Pretentiöst, romantiskt fantasidravel skrivet av kärlekskranka förlorare, ungefär. Det var ingenting för mig.
Och just det där kärlekskranka har jag fortfarande en smula svårt för, men poesi visade sig vara så mycket mer. Jag var fantastiskt korkad i min naivitet och blev helt paff när det visade sig att det fanns poesi som berörde även mig. Jag fick upp ögonen för Bruno K Öijer, förmodligen den poet som alla unga kulturintresserade förr eller senare kommer i kontakt med. Dikten som citeras ovan berörde mig starkt. Så få rader, så mycket kraft.
Poesin hamnar ofta i skymundan. Men så inser man att alla hiphoptexter, hårdrockstexter och annan musiklyrik är just tonsatt poesi, och det är ofta helt ok. När orden får stå för sig själva blir det tydligen svårare.


Det befintliga samhällets andefattigdom är så stor att var och en som blott förstår att underkasta sej lätt kan finna ett lämpligt verksamhetsfält.
Nikanor Teratologen


Steget från poesi till aforismer behöver inte vara långt. Därefter vidare mot filosofin. Nikanor Teratologen spydde ur sig en aforismsamling för några år sedan - kraftigt influerad av Nietzsche - och den har kommit att bli något av en bibel för mig. Apsefiston, som den heter, är slutsåld överallt, svår att få tag på via antikvariat och blir ofta stulen på våra bibliotek. I mitt privata bibliotek är den en av de bästa böckerna någonsin.
Öijer citerar från Sam Peckinpahs film The Wild Bunch: If they move, kill them!
Parafras: Om du ser Apsefiston, ryck den!
Här finns ingen nåd.


De har redan skrivit över vad de pratat sönder av vad de ursprungligen inbillade sej att de tänkte säga. Om de undanskymmer och förnekar världens bestialitet, undfly dem.
Nikanor Teratologen


PS. Har man fått smak för Öijer och Teratologen rekommenderas även Arthur Rimbaud (läs om honom här), Vilhelm Ekelund, Emile Cioran, Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzche...

onsdag 12 maj 2010

Vad är en Vilding?


Varför är de bästa böckerna ofta de man börjar bläddra i av en slump? Jag skulle sätta upp en bok och hajade till lite över titeln, Vildingarna. Baksidestexten börjar med ”Vem är Max?” och jag undrar självklart om Max är pojken i ”Till Vidingarnas land”.

Av ren nyfikenhet läser jag vidare:

Vem är Max?
Vad är en Vilding?
Är det någonsin okej att äta upp någon annans huvud?
Om det faller av, får man äta upp det då?

En saga för alla åldrar som bygger på barnboksklassikern ”Till Vildingarnas land” av Maurice Sendak och filmmanuset med samma namn av Dave Eggers och Spike Jonze.


Fantastiskt! Hur kan man inte bli lockad av denna baksidestext?!! Självklart lånade jag boken och läste den från pärm till pärm. I boken fanns Vildingarna, precis som jag minns dem från min barndom. Men Max känns lite äldre och självklart blir berättelsen annorlunda berättad i en roman än i en bilderbok. Här får vi veta lite mer om Max och hans familj. Vi får också lära oss lite mer om vildingar och hur de tänker och lever.

Som författaren berättar i slutet av boken blev han tillfrågad att bearbeta Sendaks berättelse inför filmatiseringen. (Ni har väl inte missat att de lurviga monstrerna kommit upp på bioduken?) Sedan har Dave Eggers skrivit ner sin version av berättelsen om Max som reser till Vildingarnas ö och tillägnat den Maurice Sendak. Självklart kan ni låna Eggers roman Vildingarna och Sendaks mästerverk från 1967, Till Vildingarnas land, här på biblioteket.

måndag 10 maj 2010

Jag känner mig blå


För sjätte gången i ordningen har Järfälla gymnasiebiblioteks och Järfälla gymnasieskolors berättartävling avslutats med brak och dunder.

För er som inte har för vana att frekventera Järfälla gymnasieskolor innebär detta att skolornas elever frivilligt har fått lämna in berättelser under våren på temat ”Blå”. Det kan vara dikter, prosa, låttexter eller varianter därav. Den begränsande regeln är att antalet ord inte får överstiga 1500, av uppläsningstekniska skäl.

Detta år var rekord i antalet inlämnade alster. Fyrtiosex berättelser hade juryn (bibliotekets personal och en handfull av skolornas personal) att begrunda, älta och våndas över. Det är fantastiskt, sant fantastiskt att så många elever vill skriva och dessutom dela med sig av det de skriver. Hur ska man kunna utse vinnare? Egentligen kan man inte, men vi misstänker att vi trots allt får fler bidrag om vi uppmuntrar skrivande och berättande med utmynnande i ett dramatiskt jippo. Det ger en gnutta glamour åt tilldragelsen, även om jag hoppas och tror att bidragsgivarna ändå skulle skriva utan oss och en tävling. Och fortsätter göra det oavsett utgången.

Här kommer nästa dilemma. Om man tävlar i en berättartävling. Om man tävlar och inte vinner. Är det slut då? Är fröet av drömmen om att skriva livet igenom redan förtorkad och död? Det kan kanske kännas så. Åtta bidrag var ju bättre enligt juryn. Men det betyder inte ett jota – juryn är tio personer och vi var enormt oense. Två av mina favoriter (vi valde att lyfta fram fyra var) kom inte med bland vinnarna, vissa i juryn fick lomma hem utan en enda av sina önskningar uppfyllda. Med detta vill jag säga att smaken är som… olika. Såå olika. Nej, inte misströsta, utan inspireras!

Vinnarna var fantastiska. Men det fanns underbart många fantastiska berättelser i olika tonart, form och längd. Alla bidrag belönas med en pocket. Andrapristagarna med ett litet presentkort på Klackenbergs bokhandel. Förstapristagarna med ett större presentkort, plus att vinnarbidragen uppläses av prisutdelaren, i år Sissela Kyle, i aulan. I teorin, men när Sissela kom var hon konvalescent från lunginflammation och hennes röst klarade bara de två vinnarbidrag som var kortare dikter. De längre prosavinnarna fick istället läsas upp av jurymedlemmar, som gjorde så med den äran. Men Sissela bidrog med önskad glamour, särskilt som hon inledde med en bejublad monolog om ordens makt och mening.

Därmed var det över för denna gång. Vissa ledsna, andra lyckliga. Vi fulla av intryck. Och jag förundrad över hur jag kan bli så nervös varje gång jag får en mikrofon i min hand. Borde snart ha vant mig, borde jag. Redan får vi förfrågningar om nästa berättartävling, om ett år. Vi har också tänkt trycka upp ett häfte med alla berättelser som vi delar ut till de bland eleverna som vill ha. Men nu pustar vi ut.

torsdag 6 maj 2010

Tankar kring tidskrifter



Tidskrifter är fascinerande ting. Av någon fullständigt outgrundlig anledning skummar jag igenom Privata Affärer. På baksidan ser jag en glad Ola Lindholm (är han någonsin knäckt och tvär?) göra reklam för sin tidning Kamratposten. Hur hänger det ihop?
Hus & Hem har mycket reklam för allehanda fikabröd. Systembolaget annonserar flitigt i Populär Historia. Och jag funderar på om alla som arbetar med tidskriften Runner’s World är superatleter. Om man som anställd ligger på latsidan, blir man då redaktionens svarta får? Och är alla som jobbar med Privata Affärer miljonärer?
Slutsatser av detta? Ingen aning. Jag tänker bara att tidskrifter väcker många tankar. Här föds många hugskott, här ryms många tips och informationen tycks aldrig ta slut. Som ett komprimerat internet ungefär. Jag gillar det fysiska bläddrandet.

På Jakobsbergs bibliotek finns drygt 150 tidskrifter. Själv ska jag nu läsa senaste Close-Up.

Familjelördag i Jakobsberg




FILMVISNINGAR, UTSTÄLLNING, TÄVLING, FIKA
Välkomna till familjelördag 8 maj på Jakobsbergs bibliotek!

Järfälla folkbibliotek deltar i ett projekt kallat Minibio och som en del av projektet ordnas en familjelördag. Vi visar film hela dagen och anordnar en tävling med fina bokpriser. På Hyllan visas en utställning av vad barnen skapat efter minibiobesöken. Dessutom bjuder vi på saft och kakor! Och - vi har en fiskdamm!

PROGRAM
11.00 Astons stenar
11.30 Bu och Bä får besök
12.00 Vinga på villovägar

13.15 Fiskdamm (barn 3-6 år)

14.00 Astons stenar
14.30 Bu och Bä får besök
15.00 Örjan den höjdrädda örnen

Alla tider är ungefärliga. Filmerna passar barn från 3 år.

tisdag 4 maj 2010

Veckan i Viksjö

På torsdag läser, sjunger och ramsar vi för Viksjös alla bebisar.
Bok&Bebis, torsdag 6/5 kl. 10.00

På fredag är det dags för vårens tredje Bok&Skoj!
Alla barn mellan 0 och 5 år är välkomna att lyssna på sagor, ramsa och sjunga.
Bok&Skoj, fredag 7/5 kl. 9.30.

Välkomna!

måndag 3 maj 2010

Pingvinerna är här!

Har du missat pingvinerna från Madagaskar? Ingen fara, nu finns de på DVD här på Kallhälls bibliotek.
För dig som inte har koll på vad jag snackar om finns filmen Madagaskar att låna i Barkarby och Jakobsberg. Madagaskar 2 har de i Viksjö och Jakobsberg. Där kan du bekanta dig med pingvinerna och Kung Julian, lemuren, som sedan har huvudrollerna i serien Pingvinerna från Madagaskar.
Serien visas på Nickelodeon och SVTB. Om ni inte kan få nog av dem, eller bara vill ha en helkväll i djurparken, låna dvd:n hos oss.
Underhållning för hela familjen!