Gästblogg: Viveca Sten

Ikväll ska jag på författarbesök till Viksjö-biblioteket och berätta om Sandhamnsserien. Jag gillar att göra författarbesök, det är roligt att möta läsarna och jag tycker om att berätta om mina böcker. Som gammal föreläsare (jag undervisade på juristlinjen i nästan tio år), är jag dessutom barnsligt förtjust i möjligheten att få tala oemotsagd... :).

Skämt åsido, så tror jag att de flesta som är bra talare helt enkelt tycker om att tala inför publik. Det märks också när en person är avspänd inför sina åskådare, det flyter lätt och ledigt och det blir en bra stämning.

Författare tillhör ofta en av två kategorier: de som älskar att tala offentligt om sina böcker och de som hatar att tala offentligt om sina böcker. Några författare som verkligen är duktiga på att berätta om sina verk är till exempel Håkan Nesser och Henning Mankell. De ställer sig upp och berättar med en ledighet som är avundsvärd och påfallande.

Det är värre för dem som tillhör den andra kategorin. En av våra mest framgångsrika deckarförfattare på senare år ingår i det facket. Åh, vad han avskyr att gå upp på scen. Mitt hjärta värker när jag ser honom och ingen är så lättad som han när det är över.

Jag läste någonstans att när svenska folket listar saker som de verkligen avskyr så kommer på första plats... just det - att tala inför publik. Majoriteten skulle hellre dö än att ställa sig och hålla tal.

Men som sagt, jag tycker att det ska bli kul ikväll!

/Viveca Sten


Not: Viveca Sten besöker Viksjö bibliotek idag (onsdag 30 september) kl.18.30!

Hallabaloo i Kallhäll

På lördag firar vi biblioteksveckan i Kallhäll med både sagostund och barnteater! Sagostunden börjar kl. 10.30 och passar barn mellan 4 och 6 år, ingen föranmälan krävs. Passa sedan på att låna böcker innan Pygmeteatern ställer till med show två trappor upp i Folkets Hus kl.12. Vad sägeru nu då? handlar om Ivar, hans mamma och om godnattsagor - "en musikalisk saga som svänger mellan mörker och ljus, mellan dröm och verklighet".
Vet ni vad det bästa är? Det finns biljetter kvar! Gratis, såklart. Passar barn mellan 3-6 år.

För er lite äldre vill jag tipsa om allas vår bibliotekarie Cia som på torsdag kl.13 tar er med på en resa jorden runt på 9 mord... Sitt ner, ta en kopp kaffe och lyssna till deckarboktips från Shetlandsöarna till Kina. Blodigt och gratis!

Viveca Sten på Viksjö bibliotek

Bibliotekveckan är i full gång. Kultur i alla dess former sipprar ut till en törstande menighet. Och nu, imorgon klockan 18:30, når vi enligt mången deckarälskare backens krön och veckans crescendo; Viveca Sten kommer till Viksjö bibliotek! Diverse författarmanifest till trots så lever och frodas deckargenren och bland de många stjärnor som står att finna på dess himlavalv så lyser Viveca Sten med en alldeles särskild strålglans.

För den oinvigde, för den som ännu inte hunnit bekantat sig med kriminalinspektör Thomas Andreasson och juristen Nora Linde, kommer här en kort presentation av de första två böckerna i deckarserien om Sandhamn (helt sonika stulen från Viveca Stens egen hemsida):

I de lugnaste vatten

Det är en het julimorgon på Sandhamn i Stockholms skärgård. En manskropp inlindad i ett fisknät flyter i land på öns västra strand. En dryg vecka senare hittas en kvinna brutalt mördad på ön och Thomas Andreasson från Nackapolisen får ta sig an fallet. Ledtrådarna är få. Vad hade de döda för anknytning till Sandhamn? Vilken är den felande länken? Plågad av förlusten av sin nyfödda dotter och ett havererat äktenskap kastar sig Thomas in i utredningen. Till sin hjälp har han barndomskamraten Nora Linde, som är fritidsboende på ön. En mördare går lös i sommaridyllen och pressen på polisen ökar allt mer. De måste snabbt finna den skyldige innan ytterligare liv går till spillo...

I den innersta kretsen

Startskottet till Gotland runt avfyras utanför Sandhamn en solig julidag. En stor Swanbåt ligger längst fram, men plötsligt faller den av. Skepparen är skjuten, mitt på öppet hav. Offret visar sig vara Oscar Juliander, framgångsrik seglare och vice ordförande i Kungliga Svenska Segelsällskapet. På ytan en känd och etablerad advokat, men skenet bedrar. Thomas Andreasson och hans poliskolleger börjar kartlägga Julianders liv, och de förs in i överklassens dolda salonger bland hemligheter och lögner. Med sina juridiska kunskaper ser Nora Linde de dolda sambanden. Samtidigt försöker hon hålla ihop ett alltmer ansträngt äktenskap. Så mördas ytterligare en av segelsällskapets ledamöter...

Varmt välkomna!

Varför säger jag ja när jag borde säga nej? - Astrid Trotzig gästbloggar

Sara Lind på biblioteket i Jakobsberg mejlar och frågar om jag kan tänka mig att blogga inför mitt författarbesök på tisdag. Självklart svarar jag ja. Man vill ju vara snäll. Man vill ju ställa upp.

Men jag har aldrig bloggat, inte en enda gång, vet inte hur man gör, vad man ska skriva om, hur långt, eller kort, hur fullständiga meningar eller inte.

Det får mig att känna mig gammal. Visserligen introducerades den första Mac:en i min familj när jag var 16 år, det är så länge sedan som 1986… och jag är som många andra numera helt beroende av min dator. Men jag erkänner: sociala medier är inte min grej. Det verkar så tidskrävande. Jag har svårt nog med att få tiden att räcka till och jag vill hellre träffa mina vänner i verkligheten, krama dem, höra deras röster, se deras ansikten, i verkligheten.

Apropå att känna sig gammal drabbades jag av en smärre medelålderskris när jag häromveckan var i den enastående butiken Paperback på Krukmakargatan (värt ett besök för alla kulturnördar som jag själv, framför allt för filmnördar). Vid kassan stod ett ställ med Ingentings nya cd, en grupp som jag inte hade känt till överhuvudtaget om jag inte nyligen hade läst positiva recensioner av just deras senaste cd: ”Tomhet idel tomhet”. Bestämde mig helt sonika för att köpa den, och i samma ögonblick kände jag mig plötsligt inte bara gammal utan väldigt, väldigt gammal. Hur många köper en nyutkommen cd till fullpris i en fysisk butik numera?
Nedladdning är inte min grej, som ni förstår, jag tycker fortfarande om att bläddra i cd-konvolut, läsa texterna, se vilka som har medverkat. Det är samma sak med böcker. Jag är bokfetischist, det är som en drog, jag kan inte sluta att köpa böcker. Jag vill ha, behöver, det fysiska objektet, föremålet, dess tyngd, känslan av papper mot fingertopparna, doften av nytryck (om det är en nyinköpt bok) eller damm (om den är lånad på biblioteket).

Socialt liv är förresten inte heller min grej. Jag är rätt mycket av en enstöring, och jag gillar det. Men jag gillar ändå författarbesök, både att lyssna på andra författare och att själv få möjlighet att möta en publik, oavsett hur stor eller liten den är. Det är alltid givande, på ett eller annat vis, det mötet med verkliga människor. Dessutom är jag dotter till en bibliotekarie, så biblioteksbesök ligger mig synnerligen varmt om hjärtat.

Jag brukar alltid improvisera på sådana författarbesök, jag förbereder ingenting särskilt – såvida det inte finns specifika önskemål från arrangören – annat än på vilken eller vilka av mina böcker jag vill lägga fokus. Den här gången blir det främst min senaste roman Patrioter som jag vill berätta om, för jag har kommit på att den passar rätt bra när jag försöker beskriva både hur jag arbetar och vilka teman som intresserar mig i mitt skrivande. Jag kommer också att berätta något om den roman jag håller på att skriva just nu. Den har titeln Dubbelgångare och ska ges ut nästa sommar.

Jakobsberg förknippar jag för övrigt med min gymnasietid. En av mina klasskompisar bodde i Jakobsberg, nära centrum, och jag sov ofta över hos henne. Jag minns det som ett ganska grått, blåsigt och trist centrum. (Förlåt!) Jag tror att det är annorlunda nuförtiden.

Not: Astrid Trotzig besöker Jakobsbergs bibliotek tisdag 29 september kl. 18.30

Salvador

Ibland tycker jag är det svårare att kulturspana och skriva om det. När jag rekommenderar om böcker känner jag mig trygg, men när jag ska ut och skriva om konstupplevelser känns allt halare.

Moderna Museet var och hälsade på mig förra helgen, nämligen. Med sig hade hon en Dali-utställning som hon tyckte jag skulle kasta ett getöga på. Inte mig emot, eftersom Moderna Museet är en välkommen gäst härhemma. Kostar lite mycket att bjuda hem för ofta förstås, på sista tiden, men det är inte hennes fel.

Så. Dali.

Det svåra är att berätta om något som de flesta människor har en egen stark relation till, eller till och med stolt hävdar sin icke-relation till, medan jag sitter här med ett bowlingklot av förförståelse, som jag inte vet var jag ska göra av.

Dali. Alltså.

Med mina tankar, håll till godo. Ett första rum där många av de konstverk som jag känner igen sedan tidigare hänger. Massor av folk. Men där stannar jag. Varje konstverk har förärats en lagom lång informativ text, och strax har jag förvandlats från fundersam till betagen. Det är väl så det ska vara. Att jag får nya intryck när jag trodde de gamla skulle bekräftas. Det här är antagligen inget nytt för den som ingående kan sin Dali, tänker jag i samma stund som jag skriver det, men jag har missat melankolin tidigare. Tyckte förr att det han gjorde var lekfulla, putslustiga uppror mot vedertagna former. Men symbiosen mellan texterna, tavlorna och Moderna-miljön gör att jag upplever en större sorg än vad jag gjort tidigare inför honom. Hur fasta ting smälter, hur flyktiga ting stelnar. Hur geometriska former spricker och mossa och myror kikar fram. Sorgligt. Jag drabbas av hans fjärran horisonter. Hur någonting alltid finns långt bort i hans tavlor. Något jag lämnat bakom mig? Nånstans jag längtar. Långtbort.

Sedan kommer jag in i nästa rum, som är fullt av mångsysslaren Dali. Ett gytter av filmer, kläder, kvinnor, upptåg och mustascher. Och…

När Moderna Museet så börjar bli trött i benen och tackar för sig, tänker jag att det här tyckte jag om. Ordentligt så i det första rummet. Jag funderar om jag borde skaffa mig ett minne. Går och kollar vykort (blivande bokmärken) men konstaterar lite besviken att väl ute ur bubblan av sorg och melankoli bär jag ännu mitt bowlingklot av populärkitsch och clowneri när jag tänker på Dali, och låter bli.

Bok och bebis - igen

Jag erkänner - jag har varit en skeptiker när det kommer till små barn och läsning. Och då menar jag inte de tre-, fyraåringar som har tålamod att lyssna på en hel saga från början till slut och kanske till och med tycka att det är roligt och spännande. Utan de riktigt små - bebisarna - som ännu inte har ett eget (tal)språk.

Nåväl, vändningen från skeptiker till ivrig förespråkare kom för ett par år sedan då jag under min utbildning praktiserade på ett bibliotek i Paris. Jag fick den briljanta idén att sprida läsningens glädjeverkningar även utanför bibliotekets väggar genom sagostunder på två förskolor i kvarteret. På den ena förskolan blev jag tillfrågad att även ta med böcker till de allra minsta. För er som inte känner till villkoren för föräldraledighet i Frankrike så kan jag tala om att "de allra minsta" på förskolorna är väldigt små. Utan erfarenhet av så små barn, kände jag mig plötsligt som en liten knatte och inte alls den coola student som jag ville utge mig för att vara. Men, som sagt, friskt vågat...

Så... veckan därpå - en kasse med böcker och en massa nervositet, men också förväntan och nyfikenhet. Vi träffades - bebisarna, böckerna och jag. Och de tyckte om det! Det var ju inte fråga om några regelrätta sagostunder, utan mer ett tillfälle för bebisarna att bekanta sig med böckerna. De tittade, lyssnade, stoppade i munnen, kröp över mig och böckerna och vissa gav sig till och med på att bläddra. Jag förbluffades över den spontana nyfikenhet som de visade böckerna. Efter ett par veckors återkommande "sagostunder" började några av bebisarna självmant att krypa bort till avdelningens läshörna så fort jag klev in genom dörren. Och vecka efter vecka förbyttes min skepticism mot lycka och förundran. Det var helt igenom en fantastisk upplevelse att gå på upptäcksfärd i språket tillsammans med alla de barn (även de lite större) som jag mötte under denna tid. För dem att tillägna sig ett språk som ännu inte helt och hållet var deras eget och för mig att utvecklas i ett språk som inte är mitt modersmål. Jag menar, var skulle jag annars ha lärt mig franskans ord för silkesapa, ouistiti, som fortfarande är mitt mest melodiska ord på franska.

På torsdag nästa vecka är det dags för premiären av "Bok & bebis" på Viksjö bibliotek (denna gång på svenska förstås) och jag skulle vilja uppmana alla skeptiska föräldrar till barn under ett år att komma hit och låta sig övertygas!

Julafton i september

Vissa dagar känns som rena julafton. Nej, det handlar inte om tomten, inte om snö och allra minst om röda gardiner i fönstret. Jag är dessutom väl medveten om att det i skrivande stund är exakt tre månader kvar till dan före dan…

Tänk dig sex jättestora paket med böcker. Som du får öppna. Du är den första att få ta i böckerna, att få känna deras lukt, att få bläddra i dom.

Redan när jag låser upp dörren till katalogavdelningen hör jag deras glada rop: ’Hej, vi är här nu, öppna oss!’. Oh, vilket roligt jobb jag har! Att få hjälpa alla dessa godbitar ut i världen, se till att de får ta med sina läsare på de mest fantastiska upptäcksfärder… Vilken grej!

Här har vi valt noga, bläddrat i listorna över nya böcker, lyssnat på era inköpsförslag, funderat och tänkt till - och nu är det dags. Böcker prickas av på följesedlarna, ställs på vagnar, vissa plastas medan andra redan konverterats så de fungerar i det nya utlåningssystemet. Så fort vi hinner kommer de ut på hyllorna, och hem till er!

Dagens skörd handlar om allt från hur man blir den perfekta barnvakten i Barnvaktsboken till Michael Nyqvists självbiografi När barnet lagt sig. Dessutom fanns där en ny del i Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, senaste Pettson och Findus-filmen Glömligheter på dvd och mycket, mycket mer.

Att packa upp sändningar från BTJ påminner lite om tiden som bokhandlare i Tyskland. Stora skillnaden är dock att när nyheterna kommer ut på hyllorna så kan jag fritt rekommendera det som ligger mig varmt om hjärtat - och något pris på boken behöver jag inte ens tänka på! Att låna är gratis, att köa är gratis, och med tanke på miljön så är biblioteket en utmärkt "återvinnings-station" för böcker!

Själv noterar jag titlar och författare på min "bör-läsas"-lista för att sedan ställa mig i kö på böckerna, vilket gör mig en smula nervös varje gång. Hur i hela världen ska jag någonsin hinna läsa allt? Mitt senaste knep är att försöka lyssna på skönlitterära ljudböcker så mycket som möjligt, så hinner jag göra andra, tråkiga saker samtidigt (stryka tvätt, t.ex.) och på så vis får jag mer tid över som jag kan ägna åt att läsa faktaböcker… Funkar rätt bra!

Dagens alla hårda klappar är uppackade, men det kommer en ny sändning, kanske redan i morgon! Välkommen att frossa bland allt det nya!

/Eva Brünahl

I love skräck

Jag tycker mycket om skräck. Jag tycker nästan mer om idén skräck än själva skräcken. Det svarta, det hopplösa, det galna, det undermedvetna och det estetiskt vidrigt vackra är enligt min uppfattning kanske vår världs mest fascinerande kultur. Samtidigt som skräcken har funnits så länge det har funnits liv på jorden så fortsätter skräcken att alltid vara modern - uppdaterad. De mest populära skräckfantasifostren lever vidare - se bara på vampyren, har den någonsin varit så populär som nu?

SVT sänder just nu en serie om skräck, Skräckministeriet, som efter tre avsnitt känns mycket givande. Inte bara har de intervjuat intressanta personer, hela upplägget på serien får det att krypa i kroppen. Precis så som det ska vara. Och att det dessutom finns att tillgå på SVT Play är ju höjden av lyx! Nu har jag dessutom missat skräckminiserien Mannen under trappan med Jonas Karlsson i huvudrollen, men det är lätt fixat - SVT Play!

Jag måste ju givetvis redan nu börja lobbya för Skräckbiblioteket som går av stapeln 30 oktober, inför Halloween. Jakobsbergs bibliotek transformeras till en vampyrkrypta, en zombietillhåll och en mardrömsliknande kleggig alienhåla.... Eller njae. Men närapå! Personalen kommer vara utklädd, och du kan gå en fasansfull tipspromenad med kusligt vinnarpaket eller se vad som gömmer sig i bibliotekets allra mörkaste hörn.... Fick jag som jag ville skulle hela biblioteket släckas ned och vi skulle rassla runt i lokalen - alldeles ickemänskliga. Men jag vet att folk vill plugga - även om det är night of terror. Så jag håller väl lamporna tända då...!

Hiskeligt välkomna då!

Tjuvstart

Det är långt till lördag. Långt till torsdag. Och långt till Göteborg.
Så vi tjuvstartar. På onsdag är det dags för höstens första Bok och Mat, vårt återkommande boktipsande. För en femtiolapp får du en matig sallad, kaffe och kaka att mumsa på medan du insuper ett och annat lästips. Eftersom du måste förköpa din biljett för att få en sallad, varför inte göra det på Viksjö bibliotek i morgon kväll där Torbjörn Haage kåserar om New Orleans och litteraturen?

Efter onsdag är det inte så länge till lördag då årets bibliotekshappening invigs! Järfällas biblioteksvecka med ett fullmatat program för att fira bibliotekens nya skrud. Hela programmet finns på bibliotekets webbplats.

Bok- och biblioteksmässa? Det är långt till Göteborg. Välkommen till Järfälla!

Tusen böcker i fickan

Äntligen! Nu lanseras den första e-bokläsaren i Sverige! NUUT heter den och kommer från Sydkorea. Företaget lockar med att NUUT har lång batteritid, läsvänlig skärm och storlek som en normal pocketbok. Frågan är om en 3000-kronorsläsplatta kommer slå igenom på den breda marknaden?

Ett visst pseudobehov dyker plötsligt upp hos mig, då jag snart ska bege mig ut på en sexmånaders-resa. Hur mycket böcker kan man ta med? En NUUT rymmer cirka 1000 böcker. Betydligt mer än ett halvårsbehov... Jag ska fingra lite på den på Bokmässan i Göteborg, men tror ändå att chansen är minimal att jag själv kommer införskaffa en.

En annan glädjande nyhet är att Lars Ohlys vill att biblioteken ska bli fildelningscentraler för musik, film och böcker för att motverka den illegala nedladdningen. Läs hela hans debattartikel här.

Rättvisa på hyllan

Jag har med åren utvecklat en avancerad väv av regler och ritualer kring det där bokslukandet. Här går int å ba plocka upp ena bok som ser fin ut och luta mig tillbaka i fåtöljen. Ack nej, ack nej. I min hårt kontrollerade läsosfär finns, som jag tidigare berättat om, ett oskrivet (tills nu) läsmanifest innehållande en famnfull lagar att följa.

Inte inte avsluta en bok innan sista sidan är nådd.
Inte inte läsa minst tjugo sidor om dagen (håller doktorn borta).
Inte inte skriva på försättsbladet om var och när bok införskaffats, eller tvinga folk som införskaffar böcker åt mig att förklara varför de tagit sig tid att tänka ut böcker som jag borde läsa.

Det räcker ju inte. Någon rättvisa mot böckerna i bokhyllan måste det finnas. Alla dessa sörjande böcker som kikar fram från sin hinna av damm och snörvlande viskar ”varför köptes jag? Varför köptes jag om han inte vill ha mig?” Så kan jag bara inte ha det. De som stilla stirrar ner mig med anklagande pärm och pekar på sina obrutna ryggar. Vad gör jag då för att motverka denna olycka i min bokrad? Jo, jag läser i inköpsordning.

Det ni. Så långt är allt gott och väl, även om flera av mina nära och kära undrar hur det kan vara så svårt att bara ta fram den bok jag känner för? Problemet är att jag alltid har köpt fler böcker än jag har läst, de olästa böckerna hopar sig. Och när jag köpte boken så gjorde jag det av en anledning. Att jag sedan dess har glömt vad anledningen var gör inte att jag inte litar på att jag hade en god anledning när det begav sig.

Så nu sitter jag här med böcker inköpta på nittiotalet. Tio år har släpet blivit. Kommentarerna om detta sträcker sig från roade reflektioner om mina läsvanor till lätt stressade inlägg om allt jag missar. Må så vara, men jag missar ju hur jag gör. Det finns för många böcker och för lite tid, ju. Faktiskt så tycker jag att det fungerar utmärkt. En bok i hyllan är en bok räddad från glömskan. Tålamod alla oknäckta bokryggar och onerspillda sidor. Er tid kommer. Nu ska jag bara läsa Carlos Castaneda, Kallocain osv, så kommer jag fram till Stieg Larsson vad det lider.

Undantag? Ja, faktiskt. När jag läser för jobbet måste jag ligga lite mindre i bakkant. Eleverna på skolan ska inte bli lidande av mina läsfasoner. Gåvor från människor kommer före i kön. Om vänner nu gör sig besväret att ge mig en bok så kan jag väl göra mig omaket att läsa den? Det finns antagligen en anledning till varför de tyckte jag skulle ha boken. Men varannan bok följer först-in-systemet. På gott och ont.

Varför fortsätter jag att köpa böcker då? Så länge jag inte har läst alla böcker jag vill ha läst, kan jag ju inte kola vippen, ty jag har fortfarande saker ogjorda. När jag läst ifatt, då är allt förbi…

Under bibliotekveckan, närmare bestämt torsdagen 1 oktober klockan 10, lanserar Viksjö bibliotek sitt senaste bidrag till välbefinnandet i kommunen; Bok & bebis. Alla bebisar mellan 0 och 1 år (samt deras föräldrar naturligtvis, annars har vi nog en situation på halsen...) är varmt välkomna! Vi tipsar om ypperliga böcker för de minsta samt läser pekböcker och enkla rim och ramsor för era juveler, allt medan ni kopplar av och insuper kaffe och kunskap!

Välkomna!

Att lyssna på recensenter

Coetzee's nya bok Sommartid fick ett gräsligt utlåtande i DN idag. I bästa fall så är den en gäspning, i sämsta fall somnar man. Ouch! Jag har inte läst jättemycket av Coetzee men det jag har läst har jag läst mycket grundligt. Jag skrev ett PM om "Onåd" under min kurs i genusvetenskap. Att läsa "Onåd" med genusglasögonen var uppskakande och hjärtskärande. Det finns ingen som är god, ingen som är ond, alla - svarta och vita - bleknar ihop till en grå massa och maktspelet är kompakt och påtagligt obehagligt. Man anser att misshandeln, våldtäkt och utdrivning alltid är offrets skuld. Är du vit ska du straffas. Är du svart ska du straffas. Sydafrikas karga landskap är fruktansvärt intensivt. Jag lider med alla. Även huvudpersonen, medelålderskrisande David, som egentligen är en mycket svag och dålig människa.

Men åh så jag tyckte om den!

Men ska jag nu lyssna på DN's recensent? Jag lyssnar gärna på recensenter. De har en obönhörlig makt över mig. Inte så att jag tror på dem blint, men ändå... Min läsning av Sommartid kommer säkerligen färgas av recensentens gäspningar. Upplägget låter ju så bra, boken handlar om den avlidne författaren John Coetzee. Jag kan inte hjälpa det, jag är förtjust över metanivåer i böcker. Coetzee skriver ofta så att man tror att han identifierar sig med sin huvudkaraktär. Jag antar att det är en lek med oss läsare, ingen elak lek, men ändock en lek. Han utmanar oss alltid. Vem är du och vem är jag? Läsaren är väldigt involverad i hans böcker, och det är ofta hos läsaren domen fälls.

Jag gillar det. Jag är gärna involverad.

Ger inte upp om Coetzee.

Långsamhetens förbannelse

Jag trodde väl aldrig att Regina Spektor skulle sälja ut två fullsatta Cirkusar. Men tametusan om hon inte gjorde det på ett par dagar! Och jag var alldeles för långsam och lät biljetterna singla iväg åt alla felaktiga håll - åt alla håll utom mitt. Det känns som att hela Sverige kommer gå på Reginas konsert utom jag.

Jag får trösta mig med att lyssna på skivorna som finns på biblioteket.

Och förbanna min långsamhet. Jag som brukar vara så effektiv! Något slog slint.

A wednesday in the life...

Utanför dörren vid femiåtta sitter en elev. Han har minsann suttit där redan i en halvtimme och nu är samhällsläxan färdig. Han har precis börjat gymnasiet och jag har redan upptäckt att han finner stort nöje i att fråga mig om böcker som inte finns. Det tog ett par möten med honom innan jag kom på det. Någon ser mycket nöjd ut när jag föregår honom med att fråga vad han hittat på för bok idag då. Anar en storläsare och definitivt blivande stammis.

Medan han lommar inåt i lokalen vidtar den vanliga morgontoaletten. Tändning, sändning (av böcker) postläsning och tidningsändring.

Annars är den första enochenhalvtimmen lugn. Onsdagsförmiddagen är lektionsfri för alla elever utom de som läser modersmål. Lärarna är på olika möten och konferenser. Vi på gymnasiebiblioteket passar på att ha en egen sittning om kommande biblioteksråd med lärare och elevrepresentanter för de olika skolorna och temat på den årliga berättartävlingen.

Något senare, under det att vi förbereder ett bokprat för en etta från YTC, som ska komma och lyssna på våra förslag till läsning, och har samlat ihop böckerna på en vagn upptäcker vi att hissen gått sönder. Igen. Muttrande och kånkande vidtar.

Bokpratet som sådant är vid lunchtid. Tyvärr. Då är det mest besökare på biblioteket, då har de längre ledigt och här finns åtskilligt med bra sittplatser där man kan rundabordssamtala om ditt och datt. Vi hade behövts i lokalerna kring lunch, men får anpassa oss till när eleverna har sina lektioner, självklart. Så i ett föreläsningsrum på bibliotekets nedre våning samlas klassen. Vi pratar om tre böcker var, jag och min kollega, utifrån det utbud som finns i klassuppsättning (många exemplar av) och idag pratar jag om Lloyd Alexanders bra men olyckligt fula (bra omslag säljer) Väster om Friheten, jag pratar om John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och jag pratar om Scott Westerfelds Parasit. Katharina om Eoin Colfers Artemis Fowl, Mats Berggrens En enda kväll och Lian Hearns Över näktergalens golv.

Fast först är det visning. En annan klass från YTC ska få sina bibliotekskort (de som inte redan har kort i kommunen) och en visning i biblioteket om hur det fungerar. Vad man får göra, bör göra och definitivt inte får göra. De är inte… helt koncentrerade.

Samtidigt kommer en bildlärare in som har skickat hit sina elever på egen hand för att leta efter olika epoker där de ska låta sig inspireras till att göra miniatyrrum. Snart kommer en av hennes elever och frågar efter böcker om hur det ser ut inuti torparstugor. Såna har vi. Många!

Två förvirrade stammisar som går i trean kommer in och vill låna samma bok som de lämnade tillbaka förra veckan. Den var röd och såhär tjock. När jag frågar vad den handlade om svarar den ene att den handlade om historia. Det kommer fram att det var korståg de ville läsa om och vi hittar boken efter lite fäktande. Dagen bjuder vidare på frågor om sjöfart på medeltiden, lexikon på ryska, har vi böcker vad det kostar att resa och bo London och Göteborg och Gotland, för kommande klassresa? Har ni böcker om kriminella? Böcker om Ivan den förskräcklige?

En lärare kommer in och är orolig för ett bokprat vi ska ha på torsdag förmiddag. Många var sjuka när vi delade ut bibliotekskort förra veckan, andra har tillkommit. Kan vi hjälpa dem med bibliotekskort samtidigt som vi bokpratar. Jadå, det kan vi.

Eftermiddagen efter två är, för min del, ägnad åt en 50-elevers föreläsning om deras projektarbete. Det där arbetet som hetat tusen olika saker genom åren men som alltid haft det gemensamt att det är ångestladdat och tar ett läsår. Det börjar illa. Läraren kommer och kastar en lapp på mitt skrivbord om att jag kan logga in vår bärbara dator med följande koder i rätt sal. Bärbar dator? Vi har ingen bärbar dator? Letar reda på en bärbar på en annan institution och släpar dit den. Salen är kokhet. Eleverna är trötta. Men förtjusande motiverade. Nu är det allvar, nu går de i trean och projektarbetet har det pratats om. Så jag håller låda om databaser, sökmotorer, bokregister i glada fyrtiofem minuter utan att de dör. Istället skriver de frenetiskt och hoppar på mig efteråt. Välsignade elever.

Avslutar med att gå runt och suddar på bord, stänger av datorer. Ställer tillbaka stolar

Vi vill att ni ska vara med!

Jag älskar interaktivitet. Både digital och verklig. Jag tycker om när det uppstår dialoger. Meningsutbyten. Jag tycker att en dialog mellan bibliotek och besökare är jätteviktigt, och vi lyssnar på vad ni säger. Det är så roligt när det kommer fram någon och säger att "boken som du tipsade mig om förra veckan var fantastisk, snälla har du fler tips?" och Åh! jag har tips!

Visst blir man ställd ibland och det känns som man inte har läst en bok på flera år, men ibland så flödar inspirationen. Tänk när jag preciiiis hade läst ut Cirkus Pilo av Will Elliott och det kom in en tjej i min ålder som inte ville ha "nått drama" och jag frågade om hon gillade skräck. Det gjorde hon! Så det vara bara för mig att lalla fram till nyhetshyllan och plocka ned detta nyupptäckta guldkorn. Hela boktipsande var över på 20 sekunder. Alltså, jag menar inte att det SKA gå snabbt, men här var vi verkligen på samma våglängd. Hoppas verkligen verkligen att hon gillade boken.

Dialoger och samspel uppstår även genom tävlingar. På Jakobsbergs bibliotek har vi nyligen haft en tävling om vilket namn vår nya återlämningsrobot ska få. Precis just nu sitter juryn och tvår sina händer över alla 220 förslag som har kommit in. Vad ska den få heta? Nu heter den i biblioteksmun "Roboten", vilket kanske är det tråkigaste namnet ever. Snart vet vi vad det nya namnet blir!

Sen har ju aktiviteten "Läs i sommar" för barn och ungdomar precis tagit slut. Alla som ville fick skriva tre bokrecensioner om böcker de läst under sommaren, och som tack fick de en bok av biblioteket. Recensionerna är såklart helt fantastiska! De finns att läsa här.

Mer åsikter! Hjälp biblioteket att bli bättre! Lek med oss och använd oss!

Bara en sak i huvudet

Nä, jag kan faktiskt inte tänka på något annat.

Det står en full kasse med tv-spel på mitt rum. Och releasefesten för tv-spelen börjar närma sig! Du som är ungdom (ca 13 - 25 år), anmäl dig genom att maila namn, ålder, telefonnummer och e-post (eller adress) till mig; sara.lind@folkbibliotek.jarfalla.se. Tv-spelskvällen går av stapeln torsdag 1 oktober kl.18.30. Orvar Säfström kommer! Man kommer kunna spela spelen på storbildsskärm! Garanterat roligt!

Alla är välkomna till Orvars föresläsning kl 18.30, men sen är det UNGDOMARNAS kväll! Vi spelar hela kvällen.

Jag har glatt lovat att vara testpilot för spelen. Så nu gräver jag ner min läxor längst ner i väskan, och lägger spelen på toppen. Jag kommer inte vara kontaktbar ikväll.

Wii!

För länge sedan, på Hisingen...

I mörkaste vinter vaknar berättaren till sin barndoms julmorgon. Då han fick ligga och halvdrömma tills farmor slog i golvet från nedervåningen med en kvast för att tala om för sjusovaren att det minsann vankades frukost. Han hoppade genom det iskalla rummet på än ena, än andra benet fram till handfatet, slog sönder isytan för att kunna tvätta sig i ansiktet, fortsatte ner till det rödglödgade köket där farfar, farmor och gammelfarfar var igång med julbestyren. På den tiden var så mycket snö att hararna sov i skatbona. Man kunde se bakhasorna sticka ut ur rishögarna. Kastade man snöbollar mot dem skuttade gnagarna förnärmat iväg mellan trätopparna. Så är det inte nu längre. Nu ligger där en galleria…

Bengt Anderberg var runt de åttio när han skrev sin, såvitt jag förstår, andra vuxenroman. Den första hette Kain och kom ut i slutet av 1940-talet, sisådär en femtio år tidigare. Efter att ha läst den här letade jag reda på ett gammalt fulfint exemplar av Kain på ett antikvariat, för det här var en fantastisk upplevelse. Amorina, som boken heter, berättar en fiktiv släkthistoria som mestadels utspelas på Hisingen, med avstickare till USA och åt Visingsöhållet.

Amorina är namnet på en av de kvinnor som blir bollplank åt de misslyckade drömmar, rakryggade tillkortakommanden och spritkantade snedsteg som berättarens förfäder ägnat sig åt, alltmedan artonhundratalet rullat på. Amorina är också namnet på en bok av Carl Jonas Love Almqvist, den landsflyktige mästerförfattaren som i en vindling på berättelsens stig dyker upp med giftbägare i hand och allt (han flydde landet, misstänkt för att bland annat försök till giftmord, det är sant).

Sådär är det som oftast. Jag borde kanske berätta att det där om harar i skatbona förmodligen inte är sant. Det finns väldigt mycket i den här boken som inte är sant, så släktkrönika den är. Det mesta är synnerligen utstuderad lögn. Sorgesamt hopkokat av Anderberg och berättaren (jag vill att de ska vara desamma, oavsett vad som sant är) om lömska präster med dygden i botten av flaskan, om söndersorgsna män som övergivit sina älskade i tron att kunna komma tillbaka med guld och lycka i ränseln. Såvida de inte redan stannat och filosoferat sig redlösa tillsammans med Viktor Rydberg i dennes bastu. Bengt Anderberg berättar det så att jag, trots all olycka, skulle önska att varje ord vore sant. Att dessa vandrare, väntare, stråtrövare och heliga artefakter faktiskt funnits. Världen är fattigare utan alla dessa öden, och Anderbergs tragikomiska hopljugna släktsaga ett vackert träd att hänga upp sin släkt på, påhittad eller ej, och jag, för min del, är jätteglad att han kom ihåg att skriva ner alla sina påhittade minnen.

Idag är jag glad!

För mig har tv-spel sedan länge varit en del av mitt liv. Konsollen är så blank och fin. Handkontrollerna är så trevliga att hålla i. Spelen är vackra och groteska omvartannat, de behandlar döden och kärleken. Ibland till och med livet efter döden. Vem bestämmer att man är död när man är död? I spelen finns inga sådana begränsningar.

Tv-spel innehåller så mycket mer än våld, och tyvärr är det är ju det som media har lyft fram. Inte för att vara töntig nu, men varför skriver ingen om de fantastiska kärlekshistorierna? Squall och Rinoa i Final Fantasy VIII, eller Tidus och Yuna i Final Fantasy X? Åååh!

Och det är svårt att beskriva känslan av ha tjänat ihop tillräckigt mycket pengar för att kunna köpa ett nytt bättre vapen än det man hade tidigare. Åååh! Eller klara den där bossen (något stort och farligt som måste besegreas för att ta sig vidare i spelet) som man har försökt spöa så länge.

Men varför skriver jag då denna hyllning? Jo för idag kom första tv-spelet inramlades på biblioteket i Jakobsberg. Jag är så glad! Tv-spel är för mig likvärdigt med böcker, likvärdigt med filmer, det är en upplevelse och en uppenbarelse. Man använder ännu fler sinnen, och belönas med ännu fler sinnesintryck. Jag kan bestämma namn på min hjälte, jag kan styra vad han/hon ska göra, var han/hon ska gå, jag kan styra om jag ska bli stark fysiskt eller stark psykiskt, kan kan avgöra var en pusselbit passar in och jag själv kan besegra det onda. Det är JAG som gör det. Jag är en aktiv part. Visst är man aktiv i läsning också, man måste ju läsa för att berättelsen ska röra sig framåt, men i tv-spelen är utgången mer diffus och påverkbar.

Idag kom alltså Deadly Creatures in till biblioteket. Det låter lite knasigt, man får spela som spindlar, ormar och skorpioner i en väldigt realistisk värld. Huu! Men kanske får man även någon slags föreståelse för dessa läskiga djur just genom att spela genom deras ögon. Man utvecklar en väldigt stor empati för sina spelkaraktärer. Ska testspela och återkomma med utlåtande.

Jakobsbergs bibliotek kommer ha releasefest för tv-spelen under den kommande Biblioteksveckan (26 september - 3 oktober) där även Orvar Säfström kommer att inspirera och motivera alla tv-spelsintresserade (eller ointresserade för den delen!). Detaljer kommer så fort vi har dem klara, men boka in torsdag 1 oktober i kalendern!

Glad!