söndag 30 augusti 2009

Hitta substitut

Det finns ett hål i mitt hjärta. Ett ödestomt utrymme som aldrig fylls. Hålet uppkom dagen då jag vände sista bladet i sista Harry Potter-boken. Det var över! Aldrig mer! Aldrig mer får jag flämta till när Harry står öga mot öga med Voldemort! Sen dess har jag försökt hitta substitut, men har inte riktigt lyckats. Harry Potter var så optimal. Allt fanns. Man växte med Harry Potter. Man våndades och bad för sitt liv med Harry Potter.

Trots att jag har letat har jag inte hittat något bra substitut. Jag tror jag måste byta infallsvinkel. Att det aldrig kommer finnas en ny Harry Potter utan att jag måste ge andra bokserier chans att beröra mig på andra sätt.

Jag läste nyligen ut första delen i Ursula Le Guins serie Trollkarlen från Övärlden. Det är en smått kultförklarad serie som började skrivas 1968 om trollkarlen Ged som ständigt jagas av en ond skugga. Han träffar drakar, besöker vindpinade fiskebyar, nästan obebodda öar, krångliga kungadömen och allsköns mer eller mindre behagliga varelser. I början är han ung, högfärdig och uppe-i-det-blå, men han tas snart ner på jorden när ett magin spelar honom ett spratt. Han tappar allt självförtroende och blir en blek kopia av sitt forna jag. Nu börjar jakten - på sig själv.

Den påminner inte alls om Harry Potter. Berättelsen är mörk, nästan hopplös, och här finns inga tonåringar med kärleksproblem. Detta är gravallvar. Men jag märker att jag gillar det. Kanske har jag hittat ett substitut.
Jag får nog anledning att återkomma om fantasyserier. För det finns många.
Såhär somrigt hade jag och bibliotekets bok det på min altan!

fredag 28 augusti 2009

Segla omkring

Jag har haft mycket tur i sommar.

För jag har läst en sjuhundra sidor tjock bok om folket i en dansk liten kuststad.

Efter en knapp fjärdedel av boken har jag hunnit utbyta bredsidor med tyska kustbatterier, göra introvert myteri mot en sjöbusarnas hulk och träffa Jack Lewis, summan av all sjöfararromantik. En blandning mellan namnen Sparrow, Long John Silver och samtliga Joseph Conrads självföraktande sjömän. En man jag skulle älska att känna men aldrig vilja träffa.

Men boken utgår ändå från den lilla staden Marstal. Det är dit vi återvänder, om vi återvänder, och därifrån vi reser när vi blivit gamla nog att bli skeppspojkar.

Kvar på kajen står hustrurna, mödrarna, barnen. Så är också kyrkogården halvtom. Där ligger inga män, de har sjunkit till botten ombord på sina kuttrar och fregatter, ångbåtar och briggar.
Länge tänker jag att här förekommer inga kvinnor i boken överhuvudtaget förutom de rödgråtna, men sedan kommer änkan Friis, som vill lura havet på Marstals män.

Låter det grabbigt? Jag tycker inte det. Eller… tycker jag? Kanske är det så att mina svunna pojkläsäventyr slår framåtvolter medan jag läser. Och är det så, har jag hittat något jag saknat i åratal utan att ens veta om det. För det här är härligt! Allt från Horatio Hornblower till Alistair McLeans HMS Ulysses finns med, i mitt huvud. Men det är gjort med stor distans, stor ömhet och enorm berättarvärme, hur stormen än slår in över fördäck.

Se bara till att du har rätt stövlar på fötterna.

onsdag 26 augusti 2009

När fåken drar in över ön…

Influensan slog till. Andra dagen efter semestern. Vilken rivstart! Precis när man tror att man ska komma igång med vardagen igen, hinna ikapp med allt som blev liggande på jobbet.

Istället blir jag sängliggande. Feber. Ont i huvudet. Orkar inte ens tänka tanken på att lyfta en bok. Som tur är hade jag lånat hem några ljudböcker under min semester. Som jag inte hunnit lyssna på.

Jag väljer Nattfåk av Johan Theorin. Alla verkar ju ha läst den, alla tycker att den är så sanslöst bra - bara jag har hittills inte hunnit läsa den, min värld består till stor del av barn- och pysselböcker just nu.

Magnus Krepper börjar alltså läsa ’Nattfåk’ för mig. Berättar om en gård på Öland, det är kallt, der är höst - och det händer fruktansvärda saker. Någon drunknar. Någon blir kvar.

Förutom alla levande karaktärer finns där också dom som bott på den ödsliga gården, långt tillbaka i tiden. Finns kvar på ett oförklarligt sätt, finns och kan inte lämna gården. Det sägs att dom kommer tillbaka till gården under julhelgen.

Än är det november och gårdarna på norra Öland får besök av högst mänskliga varelser, ett gäng inbrottstjuvar härjar på ön. Hänsynslösa nattliga besökare. Berättelsens två delar, händelserna på Åluddens gård och deckarhistorien om hur en kvinnlig kommissarie försöker hitta tjuvarna, vävs skickligt ihop medan det börjar närma sig jul. Fåken kommer, denna kraftfulla storm som drar med allt i sin väg. Det viner kring öronen, spänningen stiger och upplösningen är bland det bästa jag läst de senaste åren.

Jag ligger matt i sängen, lyssnar, låter mig förtrollas av Theorins otroligt fina språk, njuter och dras samtidigt in i en otroligt spännande deckare. I två dagar är jag helt fast i berättelsen, och efter dess slut vet jag att den kommer att hänga kvar länge.

Missade dock att ’Nattfåk’ var Theorins andra bok, och lånade vipps hans första, Skumtimmen första dagen jag var frisk igen.

Som ljudbok även denna gång. Samme Magnus Krepper läser, även den här gången med en viss distans i rösten som förstärker textens verkan.

Spökhistoria? Kanske. Deckare? Ja, och en väldigt bra sådan! Men också en berättelse om sorg, och vad den gör med människan.

Istället för ’Läs!’ låter budskapet denna gång: ’LYSSNA’!

Eller för delen, ’Titta’: här kan du se Johan Theorin berätta om ’Nattfåk’.

fredag 21 augusti 2009

Om biltävlingar och det perfekta läsögonblicket

Om man tycker om att läsa vet man säkert också var man helst gör så. Italo Calvino, en annan makalös italienare (vad jag menar kommer jag snart att berätta) föreslår följande när man ska till att läsa hans Om En Vinternatt En Resande:

Inta bekvämast möjliga ställning: sittande, halvliggande, hopkrupen, liggande. Liggande på rygg, på sida, på mage. I en fåtölj, en soffa, en gungstol, en vilstol, på en pöl. I hängmatta om du har någon. På sängen naturligtvis eller i den. Du kan också ställa dig på huvudet, i yogaposition. Med upp och nedvänd bok, förstås.

När jag började läsa Alessandro Baricco (dessa italienare) satt jag ensam i vackert väder mitt under semestern vid ett bord på en uteservering med en eftermiddagsöl. Efter att ha läst 22 sidor slog jag ihop boken, andades in och började om från början. Jag upplevde ren och hjälplös läslycka där i solen. Att vara ledig med en bok bredvid ölen (öl bredvid boken) som fick att håren på armarna att krulla sig (boken, inte ölen, ölen var bara riktigt god). Inledningen av den där Den Här Historien som boken heter, blev bara för mycket. Jag var tvungen att dra ut på ögonblicket. Därför började jag om.

Vi reser på massutflykt till Louvren i förra seklets gryning. Där startar en biltävling med drygt tvåhundra startande, målgång i Madrid. En fantastisk idé tyckte alla upp till ländernas regeringar – ett föredöme för att visa teknikens underbara utveckling. Bilarna startade med en minuts mellanrum, och orkestern spelade. Vad man inte tänkt på i all uppståndelse och entusiasm var att vägarna nog inte var byggda för tvåhundraplus bilar i hög fart (de snabbaste dundrade redan då fram i hundrafyrtio, tågen endast i medelmåttiga hundratjugo kilometer i timmen) och man hade heller inte berättat för folk längs vägarna att där skulle komma bilar (vad nu det var?). Den första dödsolyckan var en kvinna som gick ut på vägen för att se vad det var som mullrade. Den andra när en bonde ledde sina tre kor över vägen… och så fortsatte det. Varje motorhaveri, varje brinnande bilvrak uppfördes allteftersom rapporterna kom in i Madrid på en stor svart tavla vid målet som ”deltagaren har brutit”. I Frankrike började man förstå vilket odjur man släppt lös och stoppade till sist loppet. I Madrid blev Spaniens kung så uppbragd över att loppet avbröts att han lät utlysa tre dagars landssorg.

Där började jag om. Boken handlar om en av dessa pionjärer bland motorer och vägar. En pojke som vid fem års ålder får följa med sin far för att för första gången få se bilen, en sån där hög sak där föraren, med insektsglasögon och pilotscarf, sitter två meter upp i luften och ratten är lång som ett fiskespö. Pojkens liv och dröm startar där och då. Boken består av fem långa delar, där varje del är väldigt speciell. Vart berättelsen är på väg uppenbaras inte förrän hela boken ligger bakom mig som en avklarad raksträcka. Den ger mig inte samma våldsamma chocklyckokänsla hela tiden, men jag är på helspänn och pirrig genom hela läsningen och långt efteråt. Baricco skriver vackert och väldigt speciellt. I början kan man reta sig på det, jag vet eftersom jag har gjort det när jag läst tidigare Bariccosar, men när stilen letat sig in är det fullständigt överväldigande. Jag har läst många Baricco och alltid blivit precis motsatsen till besviken. Jag vet att jag inte får läsa honom för ofta för då blir det mesta annat blasé. Men då och då, när solen lyser och jag förtjänar det.

En sak till. Det finns många Baricco på kommunens bibliotek, men bara vi på gymnasiebiblioteket har hans Oceanhavet, som jag tycker att alla ska läsa, den också. Men skulle ni fråga om den på något av de andra biblioteken i kommunen lovar jag att skicka dit den. Kanske med en rosett?

tisdag 18 augusti 2009

Intressant tillställning

Om jag bara kunde skulle jag naturligtvis bege mig till Södra teatern ikväll. Då skulle de 15 utrikeskorrespondenter som samlas där möjligen kunna ge mig svaret på en fråga som gnager så gott som varje gång jag ser nyheterna: varför, o varför, anser man sig särskilt lämpad att analysera ett politiskt tillstånd i exempelvis Teheran när man själv befinner sig i... Jerusalem!

Jag inser att kassan är ganska skral. Att Sveriges television inte kan postera en korrespondent i varenda litet hörn av världen. Likaså räcker mitt förstånd till för att förstå att det sannolikt inte är korrespondenterna som är ansvariga för sakernas tillstånd, utan ansvaret vilar troligen lite högre upp i hierarkin. Men, och ursäkta truismen, en andrahandskälla är en andrahandskälla. Detta logiska förhållande gäller oavsett hur långt ifrån händelsernas centrum man befinner sig. Man kan lika gärna sitta i Stockholm och intervjua en student på Teherans gator om utvecklingen, som i Jerusalem.

Den enda vettiga förklaringen till att man envisas med att nyttja "mellanösterkorrespondenten" i det här fallet är att ge sken av någon slags autencitet. Arkitekturen, människornas utseende, språket o.s.v. förefaller i västerlänningens ögon vara snarlika oavsett var i regionen man befinner sig och följaktligen kan bilden av "orienten" användas för att skapa just idén om att denna korrespondent är "där". Detta är naturligtvis ett missgrepp av stora mått som tragiskt nog har gamla anor (läs t.ex.Edward Saids bok Orientalism)

Men jag kan ha fel. Bege er därför som sagt till Södra teatern ikväll och luska ut sanningen!

PS. Inget blogginlägg värt namnet kan undgå att notera att folkets lag, d.v.s. AIK, igår intog sin rättmätiga plats på tronen.

torsdag 13 augusti 2009

Hej höstterminen!

Den första veckan efter semestern är nästan kuslig. Tomma korridorer med någon vilsen hantverkare som irrar vidare bort längs väggen. Datorn droppar fram floden av oöppnade mail och hyllstädning hägrar, för att se vilka böcker som står totalt fel och betraktats som försvunna för den sakens skull och vilka böcker som faktiskt är oåterkalleligen försvunna. Till hyllstädningen har jag hjälp av sommarjobbare som kommunen delat ut. Vi har två gymnasister som själva går på skolan, så de kan sitt bibliotek. Och det är klart, för dem blir det någonting helt annat än att ha skolans vardagslunk, även om arbetsuppgifterna är monotona. Sommarjobbarna är koncentrerade, effektiva och tar sina uppgifter på stort allvar.

Lugnet är bedrägligt. Tro mig. Jobblunken kommer först till våren. Nu stundar hösten. Runt åttahundra nya elever knackar på dörren. Och alla vill låna… nej, nej ALLA kanske inte vill låna, men alla ska kunna använda bibliotekets samtliga resurser så snart som möjligt. De flesta saknar bibliotekskort i Järfälla kommun, främst därför att de kommer från andra kommuner. Till detta kommer halvklassvisningar av vad man faktiskt kan och ska använda gymnasiebiblioteket till, och hur vi kan, och förhoppningsvis kommer att hjälpa eleverna under deras stundande tre år för om masten. Sedan följer bokprat…föreläsningar om källkritik (varför man faktiskt inte får klippaklistra texter från nätet och kalla dem för sina)… informationssökning (om man bara använder google, vad missar man då? och om man använder google, vad hittar man då?) allt detta så fort som möjligt så att eleverna kan detta när de börjar med alla sina grupparbeten och projekt/har fått sina böcker så de kan arbeta med sina projekt och sin skönlitteratur i engelska/svenska. Lärarna vet att först till kvarn funkar även hos oss. Lärare lär sig. Fast de inte alltid lyssnar. I höst kommer vi att har fler föreläsningar och bokprat än någonsin tidigare, eftersom det var både framgångsrikt och uppskattat förra året, och då vill fler ha vår hjälp, och samtidigt kommer de med fler idéer. Medan vi ska hålla öppet som vanligt och hålla vardagssysslorna puttrande på plattan.

Nej, jag klagar inte. Jag bara vet… jag besvär mig att vara en eld, en klippa, en stjärna, ett lokomotiv och en virvelstorm. Lyssna, svara, ta mig tid och vara rättvis på alla sätt och vis.

Jag pratade med en av skolornas kuratorer härom förmiddagen. Hon kände igen det där med att gå ut och prata med nya klasser just som de fått syn på någon som bara är huur urstilig som helst i grön tröja en bit bort. Alla intryck som förstör koncentrationen. Storögda, yrbenta, förvirrade är vi det sista som intresserar just då. Sedan, en fingerknäppning och det har gått tre år, man är vän med de unga vuxna som lämnar en sorgsen i sticket medan man väntar på de nya ettorna som man ska berätta om bibliotekskort och inloggningar för.

Varmt välkomna till höstterminen!

tisdag 11 augusti 2009

Jag är din flickvän nu

Ikväll ska jag gå på teaterföreställningen Jag är din flickvän nu, som är löst baserade på Liv Strömquists och Nina Hemmingssons underbara teckande serier. De har alltid en kritisk och feministisk pilspets som skjuts från fruktansvärt träffsäkra bågar - rakt in i hjärtat. "Jag är ju helt jävla normal - fattar du hur det känns!? Va? Va?". Samtidigt är det hutlöst roligt och riktigt riktigt elakt.

Men vad jag är nyfiken på - och en smula nervös över - är hur man egentligen överför detta geniala format till att bli något lika bra på scenen. Det går säkert jättebra, men jag vet bara inte hur de kommer att utföra detta. Jag får väl återkomma med en rapport efter utfört teaterbesök.

Annars har jag just nu en sån där extremt slö semester. Jag gör ingenting. Absolut ingenting. Förutom att läsa, promenera, sova, äta, titta på tv-serier, gå på loppis... Jag brukar vara en sån där som måste planera min semester och fylla ut varje dag med en aktivitet, men jag har insett att man kanske inte måste. Man kanske bara kan... slappna av. Det är väl egentligen det semester är till för. Antar jag. Annars hör man ju talas mycket om den så kallade "semesterstressen" - man får så mycket man måste hinna med att semestern blir värre än det vanliga arbetet. Ack - det är synd om människorna!!

Annars då? Jo, nu har jag lånat mina föräldrars hund hit till Solna. Hon ligger på min säng. Ibland tittar hon på mig, dessa stora djuptjärnsögon, ibland med en lite sovkant runt, och ibland uppfodrande (Nu - ut! Nu - sluta dator!), ibland bara milt och ljuvt.

Snart fyller jag år. Då ska jag fira i dagarna tu.

Veckans uppdrag blir dock att kolla upp vad den hära kulturfestivalen egentligen erbjuder! Och vad de erbjuder utomhus så Ester (hunden) kan följa med.

En och halv vecka kvar på semestern nu. Jag ska fortsätta att försöka göra ingenting. En blogguppenbarelse då och då kanske.

fredag 7 augusti 2009

Om vänskap

I sommar har jag läst en bunt böcker som har haft det gemensamt att de varit rejält spektakulära. Flygande påvar, racerbanor utan slut och exploderande danska krigsskepp. Den holländske författaren som fick avsluta semestern, Cees Nooteboom berättar istället en mycket långsam och lågmäld historia för mig. Nästan som pulsade jag i snö någonstans innan ni andra vaknat och sett att nysnön faktiskt lagt sig. En hel del snöar det i vårvintriga Berlin där romanen Alla Själars Dag utspelas. I Berlin vandrar huvudpersonen, en välrenommerad dokumentärfilmare i självvald exil på jakt efter mening och mål. Han har förlorat sin familj i en olycka för länge sedan och letar lite på måfå. Efter meningen kanske eller bekräftelsen om frånvaron av mening? Kanske efter alltings nyckfullhet? På vad hänger man upp sitt liv när man förlorat allt? Jag vet inte om det är ett syfte med boken, men den väcker sådana tankar hos mig medan jag pulsar fram i den.

Nå, Berlin verkar vara ett bra ställe att leta på, och i all outtalad misströstan finns platser där tröst faktiskt finns att finna. Gå in i en gränd, bortom alla nybyggda glasbyggnader och 1900-talsmonument, avsiktliga och oavsiktliga och du hittar en pub. Därinne sitter dina vänner och diskuterar ovidkommande viktigheter, som de alltid gjort. Jag läser och känner värmen. De tittar knappast upp, men ändå finns plats just för dig. De visste inte ens att du var tillbaka i stan. Det är inte vad berättelsen egentligen handlar om, men den genomsyrar ändå hela historien. Det här att det finns vänner som utan att fråga alltid finns där, som håller under armarna när man inte ens själv vet om att man behöver det.

Vänskapen som man kan lita på utan att be om det, men som också går att förutsäga i varje ordvändning hur den kommer att utvecklas kring bordet. Alla vet redan vad alla tycker. Den självklaraste. Som ibland blir så självklar att jag glömmer hur fin den är. Boken är värd att läsa bara för den vackra och ömma redogörelsen för vad vänskap kan vara.

Sedan handlar själva berättelsen inte om det. Den handlar om kärlek och att hitta tillbaka till mening och mål. Det är vad som driver boken och vad jag vill ha svar på medan jag läser. Vad jag berättat ovan kommer på köpet.

Men den där steppdansen framemot slutet, den lurar fram klumpen i hjärtat… Vad vänner ändå… ja, jösses.

Sedan är det här inte den första Nooteboom jag läser, och jag undrar vad det är med honom och unga kvinnors kärlek till medelålders humanister… Lite irriterande.

Men låna.