fredag 27 februari 2009

Bokcirkel med Alberte!

Måndagen den 30 mars startar Sveriges radios bokcirel om Alberteböckerna och du kan vara med! Se Sveriges radios webbplats där du hittar medverkande och läsplan.

De tre böckerna om Alberte; Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte är skrivna av Cora Sandel och gavs ut i Norge 1926-1939. Alberteböckerna är tre av de absolut bästa böcker jag har läst och de kom i prisbelönt nyöversättning förra året. I centrum står Alberte, den frusna och ensamma flickan som söker efter värme, kärlek och frihet. Hon vill ut och bort! Vi får följa hennes liv i Norge och Paris. Det är över 20 år sedan jag läste böckerna och nu när jag läser om dem känns de märkligt aktuella. De stora livsfrågorna drabbar alla förr eller senare och Alberte är en person som man aldrig glömmer.

Böckerna finns på biblioteket, både på norska och svenska samt inlästa på kassett och som ljudbok. Jag som är ett riktigt P1-fan (lyssnar bara på P1!) kommer förstås att följa bokcirkeln i radio. Tidigare cirklar har läst Anna Karenina och Moment 22 och diskussionerna mellan läsarna har varit intressanta att följa. Denna omgång är det författaren Leif GW Persson, författaren Agneta Klingspor och poeten Anna Hallberg som kommer att tala om vad det är som ger Alberte-böckerna en sådan nerv.

/Kerstin Gerén

torsdag 26 februari 2009

Moneymoneymoney

Trots tider av ekonomisk kris finns det pengar att söka. Svenska stiftelser och fonder har en sammanlagd förmögenhet på 325 miljarder kronor! Det finns pengar att söka för enskilda personer, familjer, föreningar, skolor och organisationer. Stiftelserna är enligt lag skyldiga att dela ut minst 80% av sin avkastning varje år.

Järfälla folkbibliotek abonnerar på stipendiedatabasen Global grant, där du kan hitta just det bidrag som du har rätt att söka. Med bibliotekskort i Järfälla kommer du åt den från valfri dator. Gå in på www.jarfalla.se/biblioteket/faktadatabaser och välj Global grant. Välj sedan Järfälla och skriv in numret på ditt bibliotekskort. Då kan du söka på valfria sökord eller klicka dig fram via topplistor och ämnesord. Fastnar du hjälper vi dig förstås.

Vill du hellre bläddra i en bok finns olika stipendiehandböcker, men de är ofta utlånade. Då går det förstås bra att köa. Global grant kommer du alltid åt.

Glittrande stockholmsnatt

Johan Kinde är synonym med dekadens. I alla fall i min föreställningsvärld.
Som frontfigur i New Wave-bandet Lustans Lakejer låg världen för hans fötter under 80-talet. Hans texter osade av kvalmiga nätter i Geneve, Paris och Rio och hade fantasieggande låttitlar som Begärets dunkla mål och Män av skugga. Musiken andades postpunk, synt, champagne, sex, Oscar Wilde och levererades i en elegant second handkostym. Uttalandet "Kläderna är viktigare än musiken" upprörde många i det proggiga musikklimatet som rådde i Sverige under sent 70-tal.

2008 debuterade Johan Kinde som romanförfattare med Någon sorts extas, och tja, det var väl kanske så här det var för Kinde under gymnasiets sista år? Boken handlar om tonåringe Julian som skriver texter åt det framgångsrika new romantic-bandet Bête Noir. Han har just lämnat förorten för Stockholms innerstad och utnyttjar den nya friheten till fullo. Nattlivet kryllar av sminkade pojkar och frestande flickor med Adam Ant som främsta förebild. Julian träffar självklart en tjej. Lina. De blir förälskade och allt är frid och fröjd tills den dagen då Julians mamma blir allvarligt sjuk och Lina får jobb som fotomodell i Paris.

Berättelsen är fylld av floskler och klyschor, men är samtidigt så fruktansvärt romantiskt och dekadent. Jag kommer på mig själv med att tänka; fan att man inte var ung på 80talet!
Som Filmen G i bokform, med en intellektuell touch.
Romanen innehåller inget nytt under solen rent berättartekniskt eller litterärt, men är en ljuvlig nostalgikick för närmast sörjande och ren kitsch för oss andra.



Lustans Lakejer när det begav sig.

onsdag 25 februari 2009

Välja kön?

Självklart ska vi ha fri abort. Det är ju inte det debatten kring könsaborter handlar om. Jag reagerade direkt på att det bara skrivits om att det är flickor som väljs bort. Det har faktiskt bara skrivits om familjer som redan har flickor som väljer abort av ytterligare en flicka. Jag blir skrämd av många anledningar. Framför allt av den anledningen som Lisa Bjurwald skriver i Dagens Nyheter, att det är könsapartheid av ofödda flickor. Inte någonstans skrivs det om att familjer med flera pojkar skulle välja bort ytterligare en pojke. Jag tycker såklart att det skulle vara lika märkligt. Visst kan jag förstå en förälders längtan efter en pojke eller en flicka, men när det kommer till kritan är det ju ändå ens eget barn vi pratar om, då kan jag inte förstå att könet ska ha betydelse. Enligt en artikel i tidningen Forskning och framsteg från 2007 är det är vanligare att önska sig en flicka än en pojke i de nordiska länderna, men skillnaderna ska vara mycket små. Om det är syns det ju inte alls i debatten som pågår nu.

Katerina Janouch ska ha upplevt just det, att efter flera söner önska sig en dotter och även skrivit om det i romanen Dotter önskas. Hon deltog i P1 morgon häromdagen för att lyfta fram den aspekten och berättade att vid provrörsbefruktning i t.ex. USA och Ryssland har man möjlighet att välja kön. Jag undrar liksom reportern om de fullt friska så ska få provrörsbefruktning när väntetiden för de ofrivilligt barnlösa är så pass lång?

Precis som Bjurwald skriver är valet att avsluta ett liv inget som bör tas lättvindigt. Jag tror att en abort borde vara en psykisk påfrestning och trodde även att det kan leda till komplikationer som gör det svårare att få barn sedan? Är det värt det för att det att ”slippa ytterligare en flicka”? Jag kan dessutom inte låta bli att fundera kring m det verkligen är samhället som ska betala för att någon inte är nöjd med könet på det väntade barnet?

Torbjörn Tännsjö, som skrivit boken Välja barn, om fosterdiagnostik och selektiv abort, skriver på Newsmill att det inte behöver vara fel att välja kön, bl.a. för att det är bra för barn att ha syskon av motsatt kön. Visst hade jag gärna haft en bror, men å andra sidan hade ju jag med två storasystrar kunnat vara den bortvalda flickan. Jag tror att syskon skapar dynamiska och intressanta familjer oavsett kön och hade inte velat byta familjekonstellation.

Elisabeth Schönbeck har skrivit Äldst, yngst eller mittemellan : din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig. Det är en intressant bok om hur vår plats i syskonskaran gjort oss till de vi är och hur vi agerar i relation till andra utifrån det. En lillebror, särskilt med flera storasystrar blir ofta dubbelt omhändertagen, både av systrar och av föräldrar. Vilken typ av uppväxt får den efterlängtade pojke med flera storasystrar, där föräldrarna kanske valt bort flickfoster till hans förmån? En överhängande risk att det daltas med den pojken, särskilt om det tagit flera år att få denna pojke och storasystrarna är ganska mycket äldre. Skapar det verkligen en dynamisk familj eller ”den balanserade familjehygien” som Tännsjö eftersträvar och som jag liksom Bjurwald känner är helt oacceptabel, en dödsselektion utifrån kön.

Att spela bort sin själ

Carl-Johan Vallgren syntes plötsligt överallt efter fjorton års avlåtenhet vad gäller skrivande. Hans nya roman Kunzelmann & Kunzelmann verkar förtjusande. Men den får vänta. Istället var det dags att ta ut en urgul Vallgren ur hyllan på vars framsida ett fotografi föreställande Sankt Petersburg (antar jag) från tiden kring förra sekelskiftet stoltserar. Tillsammans med en inklippt liten svart katt. En svart katt? Ja, läser man boken så figurerar mycket riktigt en katt då och då. Drar man sig dessutom till minnes en annan katt som händelsevis besökte Moskva några tiotal år senare i suspekt sällskap, och som lyssnade till det talande namnet Behemot, så anar man vem som är i faggorna.

Det var därför jag köpte den här boken, en gång för länge sedan, därför att baksidetexten utlovade ett parti poker med Djävulen själv. Inte en dålig utgångspunkt för en bok, tänkte jag, och tog med den hem. Sedan tog det tid att komma till skott, men ungefär lagom till att Carl-Johan Vallgren var överallt ändå, tog jag mig också an den arme spelaren Rubashov och hans ödesdigra kortduell med den störste korthajen. För så börjar Vallgrens Dokument rörande spelaren Rubashov. Huvudpersonen har förlorat allt, allt utan suget att spela. Så vad lägger man upp på bordet när man förlorat allt? Ja, just det. Själen.

Partiet går inte så bra för Rubashov, men lite snopet får han veta att det är väntetid till helvetet, och han döms istället till att leva för evigt. Hin håle far iväg, mycket att stå i nämligen, lämnandes Rubashov kvar med ett kvitto för en styck själ i handen. Kan man inte dö kan man snabbt tjäna pengar på rysk roulette, och med pengar på handen kan man fria till kvinnan man trånat efter hela sitt liv. Så det var inte mycket till helvete, tänker Rubashov och börjar bygga sig ett imperium. Men under 1900-talet finns åtskilliga helveten på jorden…

Carl-Johan Vallgren är en gudabenådad spinnare av skrönor. Det har jag anat genom att lyssna på honom sjunga (jag gillade mellansnacket mer än sångerna), genom hans augustprisvinnande roman Den vidunderliga kärlekens historia som jag inte har läst men hört om, genom att höra honom överallt prata om sin nya. När jag läser hans dokument, får jag det bekräftat. Boken är drygt tio år gammal och full av upptåg, vändningar, hemska och härliga, och visst, man anar vartåt det barkar en bit in ibland sidorna, men det är ändå pur läsglädje att vandra med Rubashov genom 1900-talet. Mersmak!

tisdag 24 februari 2009

Bibliotekarien som actionhjälte

En film med arbetsnamnet "Bibliotekarien" ska spelas in i Sverige (läs artikel i Dn här). Jag vet ju att den kommer handla om den kleptomaniske bibliotekarien på Kungliga Biblioteket som stal böcker i åratal för att sedan spränga sig själv och sin våning i luften, men samtidigt kittlas fantasiknölarna lite extra när jag hör titeln. Bibliotekarien. Hur skulle en film om en bibliotekarie kunna se ut? En som inte stjäl och spränger? En vanlig?

Det finns en mycket hårt inetsad bild av bibliotekarien. Det är en hon, hon har kofta, hon har tofflor, glasögon och hyssjar på folk. Skulle det vara en han är han en nörd med ett kleptomaniskt samlarbeteende. Han är konstig. Han har osmidig humor. Där har vi nidbilderna. De är inte så roliga. Bilden här bredvid är en actiondocka av en bibliotekarie. Hrm.

Elisabet påpekade igår att det skrivs väldigt mycket uppsatser om bibliotekarier, om deras roll, deras utseende och deras attityd. Att bibliotekarien är den yrkesgrupp som är som mest besatt av sitt eget yrke och sin egen självbild. Eller de kanske snarare är osäker på sin egen självbild och självförtroendet är i gungning. Hur hävdar vi oss i detta digitala informationssamhälle där småbarn lär sig nya kortkommandon till datorn snabbare än vad vi gör. Där tonåringarna kan ett helt nytt, digitalt språk som vi knappt känner till. Tekniken utvecklas så fort och vi måste hänga med. Och vi måste vara moderna. Know-it-all. Vara på Facebook, utkämpa slag i World of Warcraft, inte använda uttrycket IRL (In Real Life), utan AFK (Away From Keyboard), för att kommentera de senaste dagarnas strider i PirateBay-rättegången.

Dessutom syns inte bibliotekarien särskilt mycket i det populärkulturella medieutbudet. I Hollywood-filmer är det sällan en bibliotekarie inblandad, det är då mycket större utbud av bokhandlare (Notting Hill, You've got mail). Bibliotekarien lyser med sin frånvaro. Men han finns där också. Oftast är det en han.

Vi har ju allas vår bibliotekarie/väktare Giles i tv-serien Buffy - the Vampire Slayer, den allsvetande och sympatiske vapendragaren som slår upp allehanda demoner i sina dammiga böcker eller pålar vampyrer på löpande band. Kramer i tv-serien Seinfield får ihop det med en bibliotekarie när Jerry ska lämna tillbaka sin lånebok, 20 år försent. Mycket trofasta och synnerligen bokälskande bibliotekarier får vi se i katastroffilmen The Day After Tomorrow, när de protesterar högljutt mot att bränna böcker för att inte frysa ihjäl inne i stormens öga.

Tydligen har det också kommit en Hollywood-triologi som heter The Librarian, storyn är klassisk; "When a magical artifact is lifted from his library, a meek librarian sets out to ensure its safe return..." Stuket är Indiana Jones-aktigt, vilket syns rätt tydligt på filmaffischen. Men den har verkligen inte gett samma utslag som den gamle räven Harrison Ford - är arkeologer helt enkelt mer spännande än bibliotekarier? Nä, jag vägrar tro det.

Sen har vi ju givetvis Sveriges egen gullebibliotekarie Desiré som träffar bonden Benny på kyrkogården i både boken och filmen Grabben i graven bredvid.
Men jag vill ha fler! Fler bibliotekarier på film! Ett yrke som är väl värt att undersöka ytterligare i vindlande grottgångar eller på plats i biblioteket.

söndag 22 februari 2009

Nya bibliotek

Igår var jag och hälsade på i Högdalens nya bibliotek. Ett tunnelbanebibliotek. Vilken dröm! Det kanske låter nördigt, men jag älskar nya bibliotek. Alltså, jag gillar gamla också, men det är något speciellt med nya. De är luftiga, ljusa, de luktar gott. Högdalens bibliotek har en altan! En altan! De har en lounge som öppnar klockan sju på mornarna där man kan dricka kaffe och läsa tidningen innan man far till jobbet. För man hinner nästan se tunnelbanan svänga in på spåret från loungen, så då är det bara att springa ner. Två nya tunnelbanebibliotek öppnar inom kort i Stockholm. Åh!

Alla älskar det nya biblioteket i Högdalen. Som packade sillar stod de, de stolta stockholmarna, och firade med tårta och ballonger. Alla ville ha bibliotekskort, eller förnya sina gamla "som de inte hade använt på länge".

Vi har planer i Järfälla också. Inte på att flytta nånstans, men vi ska fräscha upp, snygga till, ändra om, göra nytt. Vi byter teknik för tillfället och kommer att knåpa, trixa och bygga inom kort. Därför kan det vara lite stökigt på biblioteken ett par månader framöver, framförallt i Jakobsberg där ändringarna blir störst. Vi ska fixa en ny musik- och filmavdelning, flytta internetdatorerna, få en ny och tillgänglig talboksavdelning samt utöka barnavdelningen och utnyttja hörnen till fullo.

Artikel om Högdalens bibliotek i SvD här. Och DN här.

fredag 20 februari 2009

Globalisering, finanskris och att ha koll på den tid som flytt...

En märklig tillfällighet gjorde att i går, samma dag som vi fick veta att SAAB kan bli nedlagt, var jag och lyssnade på ett intressant föredrag om den svenska industrins uppgång och fall. Det var ekonomihistoriken Jan Jörnmark som invigde sin utställning på Myntkabinettet (Sveriges ekonomiska museum) i Gamla Stan genom att visa och berätta utifrån de bilder han tagit när han rest runt i Sverige, i industrialismens glömda spår.
Det hela blev skrämmande aktuellt.

Under våren erbjuder museet ytterligare fem föreläsningar på temat: I pengarnas spår om Sveriges industriella och ekonomiska historia. Att det har blivit just det här temat är säkert ingen tillfällighet i dessa tider när politiker och ekonomer av alla nationaliteter och inriktningar möts på stormöten i Davors, i EU och på G 7-möten för att försöka förstå nuvarande ekonomiska kris och vad man kan göra åt den.

Några som brukar ha bra koll på dessa frågor är enligt min mening inte ekonomer eller politiker utan alla de som studerar och forskar i just ekonomisk historia. Där studeras hur ekonomi både påverkar och påverkas av samhällsutvecklingen. Det är den här typen av historiker som till exempel har djupstuderat den ekonomiska krisen på 1930-talet och vet riktigt mycket om dess orsak och verkan. Och därför vet de också om dagens ekonomiska kris beror på samma saker och om vilka åtgärder som ger bättre effekt än andra.

Troligtvis behövs det delvis nya lösningar för att komma till rätta med nuvarande kris eftersom globaliseringen har gjort de ekonomiska systemen mer komplicerade och svårare att styra för enskilda länder. Det är SAAB ett tydligt exempel på nu när debatten går hög om det är svenska skattebetalare som ska gå in och täcka upp för ett multinationellt bilföretags förluster.

Det finns mycket skrivet om dagens finanskris men de bästa förklaringarna tycker jag att man får om man söker förstå de bakomliggande orsaker som ligger längre bort än ett år och bortom de amerikanska bolånen. Joseph Schumpeter, en ekonomisk tänkare, har sagt ”Mannaminne är i allmänhet 6 månader”! Alldeles för kort horisont för att kunna förstå en utveckling som pågått i närmare 30 år, med andra ord.

Det kan man råda bot på genom att besöka sitt närmaste bibliotek och botanisera på hyllorna för Ekonomisk historia, Kv (på biblioteksspråk) eller Nationalekonomi och Internationell ekonomi, Qa. Där finns många intressanta och lättlästa böcker.

Här är några tips:

Johan Söderberg: Vår världs ekonomiska historia
Den här boken är mycket lättläst och ger en bra bild över hur världsekonomin alltid har utvecklats och förändrats.

Internationell ekonomi
Det här är en lärobok av det bättre slaget som förklarar hur världshandeln fungerar, om globalisering och hur allt det påverkar enskilda länder. Boken har bra texter och bilder, den skulle kunna användas i t ex en studiecirkel.

Globaliseringsatlas
En serie tunna böcker som beskriver globaliseringen i flera delområden med hjälp av många bilder och mycket statistik. Allt mycket lättläst och pedagogiskt.

Håkan Pihl: Ekonomi från början
Boken försöker svara på vad ”ekonomi egentligen handlar om” på ett underhållande och konkret sätt.

Charles Kindelberger: Manier, panik och krascher
Boken är inte helt lättsläst – men intressant! Bör läsas i lagoma portioner.

Om bokprat

Sarah Utas återkommer i bloggen då och då om glädjen med bokprat, och här ser jag Andreas H välsigna klass 5A från Falsterboskolan i ett blogginlägg för att de gjort honom lycklig när han pratat böcker tidigare i veckan. Sarah pratade i december om sjuåringars oändliga entusiasm, och i mitten av februari om ”ditsläpade” niondeklassare. Någonstans däremellan faller mina bokpratarupplevelser, tror jag. Jag vill börja med att poängtera att jag aldrig skulle vilja vara utan bokpraten. Aldrig! Ibland är det dock en brant uppförsbacke att hålla fram bok efter bok framför motvilliga och påstått dittvingade tonåringar.

I biblioteket, på nedre våningen har vi ett halvklassrum, där de kommer in i sina dunjackor och vältrar sig över bänkarna, med början längst bak i lokalen. Där hörs utdragna suckar likt förfäder som sätter sig ner långt efter det att lederna stelnat och magen rullat ut över nejden. Sedan hörs ett ”Varföööör…?” En fråga som jag tolkar handlar om avgrundsundran över varför man ska behöva läsa när man går på gymnasiet. Så här är det inte alltid, självklart inte. Men när det inträffar finns där dessutom en fortsättning. När jag, eller vi, har pratat om en, eller flera, böcker och det har klagats över bokens tjocklek, över bokstävernas litenhet, omslagets fulhet, rusar de ändå fram för att få rätt bok. Det finns ett nästan automatiskt motstånd mot allt som har med skola att göra, utan eftertanke eller reflektion. Dessutom ett grupptryck. Nåde den som roas av skolarbete/läsning. Men! När de sedan har läst, och återlämnar boken, så var den visst inte helt fel. Då finns där en stolthet i att ha läst en bok. ”Finns det någon som är likadan?” Varför man nu vill ha en likadan kan man fråga sig, men jag svarar mer än gärna ja på den frågan. Gillar de den boken finns det flera jag kan föreställa mig att de skulle tycka om. Minsann.














En av gymnasieskolorna har under våren startat ett läsprojekt som omfattar alla ettor. En timme i veckan får eleverna läsa skönlitteratur på lektion i klassrum. Behovet finns, och det är inget bibliotekariepåfund även om jag definitivt är mäkta positiv till idén. Många av eleverna behöver mer språkkunskaper än de bär med sig från grundskolan, tyvärr. Annars är det svårt att tillgodogöra sig kunskaper inom vilket ämne det vara månde. En del av lösningen är förhoppningsvis att så läsglädje i leden. Så ordern lyder – kom till klassrummet, läs en timme. Vi i biblioteket deltog i urvalet av ett basutbud titlar (runt 70st) och bokpratade om dessa (för svensklärarna denna gång, som tyckte att varje utbildningstillfälle borde vara av dylik art (snacka om tacksam bokpratsmålgrupp)). Och eleverna kom till klassrummen, vältrade sig och suckade. ”Varföööör..?” skulle de läsa tråkiga böcker som vuxna hade valt? fick de inte vara hemma och läsa? Därför att hemma gjorde de annat än läste, och tyckte de inte om böckerna fick de gärna ta med sig andra. När den första timmen var till ända var de upprörda över att timmen redan var slut, och undrade om de fick ta med sig böckerna hem och läsa! Nästa dag hade flera läst ut sin första bok och ville ha MER! Svensklärare efter svensklärare rapporterar om samma respons.

Annars är det ju bokprat ideligen dagligen, och det är ofta det allra roligaste. När man får veta att vad man rekommenderade senast var så bra att man får föreslå mer. Eller att någon vill ha en bok som handlar om ditt, datt och väcker de och de känslorna, osv. Lycka!

torsdag 19 februari 2009

Mer tankar kring konst

Efter flera inlägg om konst sitter jag och funderar på om man kan göra en utställning av en bok? Så klart man kan, i somras hade Jakobsberg utställningen Ett eget rum/Tusen bibliotek, där konstnären Kajsa Dahlberg under flera år samlat understrykningar och marginalanteckningar från bibliotekens exemplar av Virginia Woolfs Ett eget rum. De sammanförde hon sedan i en bok, som ju också blir ett konstverk och som har ställts på många bibliotek så att boken fått återvända till sin ursprungsplats och möta sina läsare igen. Idén är genialisk och jag skulle gärna ha ett eget exemplar av boken/konstverket.


Vin- och sprithistoriska museet pågår just nu en utställning av Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga. Det är trettio år sedan boken publicerades för första gången och utställningen pågår t.o.m. 31 mars. I boken skildrar Märta Tikkanen hur det är att leva med en man med alkoholproblem. Det var hennes sätt att hantera sin situation och hon hade aldrig en tanke på att den skulle ges ut. När hennes make Henrik läste den lär han ha sagt att det här måste du ge ut. Och har man läst den är det bara att hålla med, det är vackert, det är smart och snyggt, det gör ont och varenda rad i boken berör mig långt in i hjärta och märg. Eller för att låta texten tala för sig själv: ”Det är inte de stora sveken som dödar kärlek. Kärlek dör av alla små och nästan omärkliga svek.”

Det är alltså både med nyfikenhet och med förväntan jag beger mig till museet för att få uppleva hur man gör en utställning av en bok. Jag blir inte besviken. Det ingår en gratis audioguide så jag kan stänga av hela världen och bara titta och lyssna. På röda skynken finns brottstycken ur boken, jag läser och berörs. Det blir nästan för starka intryck, jag måste välja, läsa, ta in, sätta mig, lyssna, ta in. Så visst går det att göra en utställning av en bok, det var säkerligen inte enkelt, men resultatet är både vackert och självklart.

onsdag 18 februari 2009

Jag kan inte låta bli...

...att svara på Andreas inlägg!

Under min uppväxt i Tyskland har jag fått en ganska tydlig bild av mitt lands historia: Det har hänt något i detta land som var så oerhört att man inte vet hur man ska förhålla sig till det. Inom den egna familjen råder tystnad när det gäller allt som har hänt under tiden 39-45. Det enda man hör är mormor som pratar om den ’svåra tiden’, det förblir oklart vad hon syftar på egentligen.

I skolan råder också en viss tystnad: När jag går ut gymnasiet har vi i ämnet historia inte hunnit längre än till Första världskriget, och vi förstår att det är läraren det hänger på, han vill egentligen helst inte ta upp Andra Världskriget alls, vilka hans skäl nu kan tänkas vara…

Sedan åker vi till Frankrike, med en bil med tysk registreringsskylt, på årsdagen av D-Day - ’Welcome our liberators’ står det på små flaggor folk har satt upp överallt på hus och torg. Ni förstår kanske hur det känns. Eller förresten, förstår ni verkligen det?

Jag sitter en kväll på Stockholms stadsteater tillsammans med en svensk kompis och vi ser Colin Nutleys ’Cabaret’. I pausen pratar min kompis mest om hur lite hon tyckte om Helena Bergström i huvudrollen - medan jag inte kan låta bli att tänka 'Ja, det var vi.' TYSKARNA. Som förstörde så mycket. Människoliv, kultur, så mycket har gått till spillo. Kompisen fattar inte att jag blir så berörd av pjäsen, hennes fokus ligger på helt andra saker! Såklart.

Som Andreas säger, det finns ett berättigande till att det finns så många böcker om tiden 39-45 i bibliotekets hyllor. Dels för att man vill och måste hitta ett sätt att förhålla sig till allt som hänt, och dels för att man helt enkelt vill kunna förstå VARFÖR detta kunde hända. Det kunde säkert ha hänt överallt. Nu är det ett faktum att det har hänt i Tyskland och detta får vi leva med. En tysk påve som verkar ha svårt att verkligen ta avstånd från en präst som påstår att förintelsen aldrig hänt - jag trodde inte mina öron när jag hörde nyheten först. Men så ser världen ut idag. I Tyskland brottas man fortfarande med att hitta ett sätt att förhålla sig till det Oerhörda, men det är svårt, om inte omöjligt.

Visst har man i och med fotbolls-VM 2006 kunnat visa världen att Tyskarna är trevliga och gästvänliga, och visst är det nu också moraliskt tillåtet att hissa den tyska flaggan vid olika tillfällen - men det skulle aldrig infalla mig att här hemma i trädgården i Sverige hissa en tysk flagga, rädd för att omvärlden skulle tolka detta fel.

Men det finns ett annat Tyskland, så klart, inte består tysk historia bara av tiden 39-45. Det har hänt en del både innan och efter. Muren föll och återföreningen är ett projekt med ovisst slut - men även där vet man inte riktigt hur man ska tolka denna händelse och dess följder. Ännu.

Det är där litteraturen kommer in, den tar sig friheten att tolka och gör det på ett helt suveränt sätt. Jag vill gärna passa på att tipsa om några här:

Kaltenburg av Marcel Beyer

På den kortare sidan av Sonnenalle av Thomas Brussig


Der Turm av Uwe Tellkamp

Schlaflose Tage av Jurek Becker

Dom två sistnämnda finns tyvärr bara på tyska på Järfälla folkbibliotek och jag upptäckte till min stora förvåning att vi inte alls äger Jurek Beckers ’Jakob der Lügner’ eller ’Jakob lögnaren’. Den finns däremot på Stockholms stadsbibliotek. Skriven av Jurek Becker, som själv satt i Ghettot i Warszawa, utspelar sig denna roman i ett judiskt ghetto 1944. Jakob ljuger för de övriga i ghettot om radioinslag han säger sig har hört - och ger dom hopp i en annars helt hopplös situation. En tydligare och mera ingående bild av tiden 1939 till 1945 kan inte ges.

Men som sagt. Tysk historia finns inte bara i bibliotekets hyllor med böcker i ämnet historia. Hoppas en och annan roman kan bidra att vidga bilden litet grand, även om det är ett faktum att fokus ligger och även i fortsättningen kommer att ligga på Andra världskriget.

Det oerhörda behöver en förklaring.

/Eva Brünahl

tisdag 17 februari 2009

Förflutenhetens landskap

Jag har gjort en egendomlig upptäckt. Jag lider en smula med tyskarna. Det kan tyckas märkligt men så är det. Anledningen bakom denna rörelse vid tanken på ett välmående europeiskt folk är att dessa tycks sakna historia (ett förhållande som, med olika nyanser, ingalunda inskränker sig till det tyska utan självfallet även gäller för en mängd kulturer i det västerländska medvetandet). De har helt enkelt inget förflutet. Med, alas, ett undantag: perioden 1933-1945. Vad Tyskland anbelangar tycks det inte finnas någon annan historia utan denna tid manifesterar hela dess historiska vara.

Ponera för ett ögonblick en varelse utan tidigare erfarenheter av det ”tyska” (ett högst problematiskt uttryck, jag vet) som stövlade in i närmsta bokaffär eller, gud bevars, närmsta bibliotek för att tillägna sig lite tysk historia. Vad möter dennes kunskapstörstande blick? En bok om Bismarck måhända. Kanske en om kalla kriget. Samt… en fullkomlig kaskad av böcker som behandlar mänsklighetens mörkaste minne – naziperioden (ett förhållande som naturligtvis äger ett visst berättigande). Denna fysiska och symboliska gestaltning av människosjälens svartaste skrymslen. (prova själv: sökning i bibliotekets lokala katalog på ämnet tysk historia, signum Kfa med våra hieroglyfer).

Vad jag vill ha sagt med detta kan tyckas en smula dunkelt men är i själva verket ytterst banalt. Det förflutna, liksom, utan att gå in i en djupare filosofisk diskussion, i princip alla andra föreställningar, är konstruktioner och bibliotekens samlingar utgör inget undantag. Att biblioteket enträget försöker köpa in "kvalitativ" litteratur utgör således inget automatiskt skydd mot att olika stereotypiserade världsbilder reproduceras.

PS. Ett oändligt tack till Fastebolskolan klass 5A som var på bokprat i Viksjö idag. Ni gjorde hela min vecka!

måndag 16 februari 2009

What about all the male nannies?!

Denna anekdot har blivit ett stående inslag på mina genusvetenskaps-seminarier. En amerikansk småbarnsmamma är på besök i Sverige och utbrister förundrat "What about all the male nannies?!" över Sveriges många manliga barnflickor som är ute och drar barnvagnar på stan. När hon får det förklarat för sig, att det faktiskt är papporna själva som är ute på stan med ungarna tror hon knappt sina öron.

Men fortfarande tar papporna bara ut 21% av föräldraledigheten i Sverige. Man vill så gärna tro att vi har kommit längre, men jag blir alltid lika nedslagen. Det borde vara en självklarhet att dela lika på att vara hemma med barnen. Visserligen är vi bättre än finska, danska och norska män som tar ut mellan 6 - 11 %, men islänningarna slår oss med hästlängder med sina 33%. Island har en väldigt generös lagstiftning som har bidragit till männens höga pappaledighet.

Min mamma tyckte jag var hemsk när jag började prata om en annan sorts lagstiftning här i Sverige. "Man kan inte tvinga nån!" utbrister hon. "Man kan inte tvinga någon att stanna hemma med barnen, de ska vilja det själva!". Men hur löser man en så djupt rotad konflikt som att kvinnan sällan kan göra karriär på samma villkor som mannen om hon måste ta större delen av ansvaret för barnen? I dagen DN skriver de om en fransk babyboom som de förklarar med ett mer jämställt samhälle. Resten av Europa ser sorgset genom fingrarna och ser bebisarna sjunka i antal. Det är väl självklart att en kvinna som inte ser möjligheten till karriär och barn heller inte skaffar barn? Eller bara skaffar ett, som är för lite för att hålla tillväxten uppe. Skulle jag vara begränsad av mina eventuella framtida barn skulle jag aldrig skaffa några. Men pappan till mina barn ska vara hemma lika mycket som mig (eller mer, om det ska vara åt något håll) för att jag över huvudet taget ska överväga det.

I helgen fick jag reda på att det främst är min pappa som har varit hemma med mig! Tänk, vad mycket spännande saker som man inte vet.

Jag har precis läst en väldigt intressant bok om kvinnors arbete i Europa från franska revolutionen fram till 50-talet, Kvinnoarbete i Europa 1789-1950. Här får man en systematisk förklaring och redogörelse för kvinnans roll i arbetslivet, som ständigt har motarbetats med sinnessjuka lagstiftningar för att låta män slippa kvinnors konkurrens och kompetens inom "sina" områden. Det konstiga är att de "manliga" kompetenserna skiftar med tidens anda. Under krigen på 1900-talet arbetade kvinnorna inom mycket tunga fabriksarbeten, framförallt inom ammunitionsproduktion, men så fort krigen var slut skulle de genast inställa sig hemma, som Modern, som Hustrun, som den Lydige. Med andra ord, yrkens genus är enbart en konstruktion, ett påhitt. Inget arbete är mer kvinnligt eller manligt än andra. Visst finns det frågar att betrakta, kan en kvinnlig brandman släpa ut en hundrakilos man ur ett eldinferno? Det kan hon säkert, om hon har fått jobbet. Å andra sidan tror jag verkligen inte att bara för att man är man, att man klarar det.

lördag 14 februari 2009

Hur många elefanter får det plats i en Volkswagen?

En betraktelse över elefantgåtor, deckare och ett och annat regelverk...

Här om dagen - med andra ord i fredags - fick jag en flashback från barndomens underbara, underfundiga elefantgåtor. Ni vet "Hur vet man att det har varit en elefant i kylskåpet?" "Jo, det är fotspår i smöret!" Flera av dessa elefantgåtor finns samlade i en bok som heter just Elefantgåtor från A-Ö av Owe Gustafson, ni vet han som ritade elefanterna i Fem myror är fler än fyra elefanter.
Den elefantgåta som gav mig 70-talsnostalgi igår var klassikern:
"Hur många elefanter går det in i en volkswagen?"

Jag hade nämligen bokprat för en niondeklass, och när alla dessa långbenta ungdomar klev in på vårt minimala bibliotek var det just den där gamla gåtan som plingade till i mitt huvud, fast i dagsaktuell tappning: hur många nior går det in på Barkarby bibliotek?

Varje upptänklig stol, soffa och pall är upptagen. Det sitter ungdomar framför mig, bakom och vart än jag ser. De är ungefär 30 stycken skulle jag gissa, även om det är svårt att få tillräcklig överblick för att få en chans att börja räkna.

De är "hitsläpade" av sin svenskalärare och mitt uppdrag är att presentera deckare som de ska läsa i anslutning till ett skolarbete. Vi börjar med att prata om vad en deckare egentligen är. Måste en deckare innehålla ett mord? En detektiv? Är det en deckare även om mördarens identitet avslöjas redan i ett relativt tidigt skede av berättelsen?

Under 1800-talet formulerade bland andra författaren S. S. van Dine ett tiotal regler som en riktig formfulländad deckare bör hålla sig till. Bland dessa märks:

*Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa mysteriet. Alla ledtrådar måste vara redovisade.
*Brottslingen ska ha presenterats tidigt i berättelsen
*Alla övernaturliga lösningar ska avfärdas under utredningens gång (inga zombies, UFO:n, eller varulvar med andra ord)
*Brottslingen måste hittas genom logiska slutsatser och inte av en olycka, slump eller en omotiverad bekännelse
*Detektiven får inte själv vara brottslingen

Frågan är om dessa gyllene regler fortfarande är tillämpbara på våra moderna deckare. Jag börjar fundera och i huvudet scanna av de deckare jag ska prata om idag och även andra som ligger färskt i minnet, och får nog svara att; jo men visst håller de. Jag uppmanar mina besökare att hålla dessa "gyllene regler" i huvudet och se om deckaren de ska läsa lever upp till dem.

Böckerna som jag pratar om är:

Föredetta högstadieläraren Magnus Nordin är de blodisande ungdomsdeckarnas mästare. Han målar upp en krypande, smygande skräck som får nackhåren att resa sig på mig fast jag sitter och läser i mitt eget rofyllda kök och solen lyser ute.

Svart drama utspelar sig på en högstadiskola i Värmland. För 25 år sedan dödades en kemilärare i en våldsam explosition. Sedan dess spökar läraren på skolan. Tess som är bokens huvudperson har nyligen börjat på skolan och invigs direkt i de regler man ristat in på skoltoalettens väg som ska skydda eleverna från den hämndlystna deckaren. Vad hon föga anar är att hon dragits in i en mordhistoria där kärlek och svartskjuka är de stora drivkrafterna.

Årstamördaren: En ung tjej hittas mördad i Stockholmsförorten Årsta. Alla blir bestörta - hur kan något så fruktansvärt hända i Årsta, deras lugna och trygga förort. Och Ebba som var en sån omtyckt och ordentlig flicka! Vem är den skyldige? Vad är motivet? Flickans misshandlade och våldtagna kropp skvallrar om att det är en riktigt grym mördare som varit framme. En mördare som går fri mitt i Årsta. Sen händer det igen, mördaren slår till mot ännu en ung flicka på väg hem. Nu är två flickor döda, och polisen har fortfarande inte något spår efter mördaren. Runt omkring flickorna är det däremot många som känner sig skyldiga, men bara en av dom är mördaren.

Prinsessan och mördaren: En tonårspojke hittas svårt misshandlad i en container på soptippen. Han lever, men knappt. Hur han kom dit och varför vet ingen. Efter att ha legat på sjukhus minns Fredrik knappt ingenting. Det enda han kom ihåg var att han var på en fest samma kväll och att han druckit ganska mycket. Vem kan vilja honom så illa?

Janet Evanovitch "Stephanie Plum-serie" en är en lite ovanlig blandning av chic lit och deckare. I serien finns hittills fjorton böcker om den inte helt kompetenta prisjägaren Stephanie Plum. Hon äter munkar, spränger bilar, och förför män i samma snabba tempo. Hennes arbetssituation är komplicerad men hennes kärleksliv är om möjligt ännu värre. Rolig och avkopplande och småspännande underhållning. Men inget som ger kallsvett och mardrömsnätter.


Johnny Delgado är en 16-årig kille som lever i södra London. I hyresområdet där han bor är gängslagsmål, droger, rån och våld vardagsmat. Med rättpatos, intelligens och en icke föraktlig dos dumdristighet tar Johnny uppdrag som privatdetektiv. Hans livs största uppdrag är att finna sin fars mördare, ta reda på motivet och sedan hämnas... Mycket lättläst, bladvändare som kan locka den mest motsträvige till läsning.

/Sarah Utas

Det vore tjänstefel att inte kommentera denna nyhet!

Ja, i alla fall för mig. Har ni hört att Stolthet & fördom, Jane Austens klassiker, ska komma ut i en ny version som heter Pride & Prejudice & Zombies? Detta är helt sant! Boken kommer ut i maj i år, och jag måste ju givetvis förhandsboka den. Filmrättigheterna har tydligen redan upphandlats.

Jag vet liksom inte vad jag ska tro. Jag älskar boken, jag älskar BBC-filmatiseringen av boken, jag älskar Mr Darcy och nu ska jag alltså riskera att Mr Darcy förvandlas till ett blodigt monster med munnen full av mina andra kära vänner och biroller i boken? Kommer jag klara det? Och på vilken nivå ska denna text befinna sig? Jag kan väl aldrig tänka mig att den är helt och fullt SERIÖS, den måste väl vara på en slags humoristisk nivå? Eller?

Jag har ingen aning om vad jag ska vänta mig. Dagens Nyheter undrar om de måhända kommer at få se Colin Firth i filmrollen som Mr Darcy igen, men det betvivlar jag starkt på. Han är ungefär 15 år för gammal för rollen vi det här laget. Även om ingen någonsin kommer att kunna konkurrera med hans prestation.

Men jag är ändå förtjust! Förtjust över hela idén! Jag har tidigare bloggat om att jag sällan tycker att man förstör klassiker genom att använda dem som förlagor till moderna versioner. Jag tycker snarare att det ger ett nytt perspektiv på dem. Och ska sanningen fram så ökar ju givetvis även de gamla klassikernas utlåning genom den mediala uppmärksamheten. Jag tror att uppmärksamhet är A och O, negativ eller positiv, folk läser ständigt de verk som snurrar i mediekarusellen för tillfället.

Och jag är givetvis mycket förtjust i zombies också. Vampyrer har visserligen kommit starkt på sistonde, men zombies är ändå så förutsägbart läskiga. Jag VET att de äter människor, jag VET att de är levande döda som inte innehar några som helst mänskliga känslor. Vampyrer är mycket mer oförutsägbara, de blir kära, de är goda, de är onda, de är "vegetarianer" (begrepp från Twilight som betyder att de bara dricker blod från djur), de är vackra. Zombies är fula, groteska och äckliga. Men ack så fascinerande!

Så dessa motstridliga företeelser - zombies och Mr Darcy - ska alltså få spelrum i en bok och i en film. Hur i hela världen kan det här sluta?!

fredag 13 februari 2009

Om att läsa klart böcker

Jag tror att jag lagt ifrån mig en enda skönlitterär bok outläst sedan 1995. Mannen Som Var Torsdag av G.K. Chesterton, och det var inte för att jag inte tyckte om just den. Den ingick i bookcrossingprojektet för ett par år sedan och jag befann mig mycket lämpligt i en liten stuga någonstans mitt emellan Ulricehamn och Borås, på den slätaste delen av Väschöttaslätten. Så den stannade där, i goda händer, för att i sinom tid vandra vidare, så som bookcrossingböcker gör. En likadan står dock i min bokhylla och väntar på att ånyo läsas, denna gång till det slutliga slutet, utan att svika.

Boken jag lade ifrån mig senast av en så odisciplinerad anledning som att den var tråkig, anno 1995, var De Nakna och De Döda av Norman Mailer (som för övrigt skrivit en helt ok bok med den lysande titeln Hårda Killar Dansar Inte). Sådana friheter tar jag mig sannerligen inte längre. Jag läser ut böcker som jag börjat på. Detta leder till kollegors och bekantas indignerade ”va!? så mycket tid har jag inte att jag kan läsa en bok jag inte tycker om”. Jag tycker tvärtom. Jag har inte tid att lägga ifrån mig böcker bara av den händelse att den inte faller mig i smaken de första femti, hundra, tvåhundra sidorna.

Det har lönat sig. Faktiskt, så har det lönat sig. Det dundrande exemplet jag lyfter fram när folk skakat på huvudet åt mig ännu en gång är den mexikanske författaren Carlos Fuentes bok Artemio Cruz död. Som jag låg i sommargräset för år sedan och hatade och plågades över i 350 sidor. Sedan… sedan förstod jag. Fuentes lyfte lite på slöjan och jag förstod varför jag hatat så länge – de sista femtio sidorna var en hjärtsnörpande fröjd att läsa, och jag har aldrig glömt läsupplevelsen. Det sagt säger jag inte mer.

Det är ok att läsa böcker som jag inte gillar. Ens när jag lägger dem ifrån mig. Varför gillar jag dem inte? Finns det något jag gillar? Varför skrevs boken som jag kämpar med och mot? Min respekt för skönlitteratur är för stor för att inte läsa en bok till slut. Har antagligen dessutom med min infernaliska läsdagbok att göra. Den har jag bloggat om tidigare, och i den skriver jag upp böcker som faktiskt jag har läst. Hur skulle jag kunna motivera en läsdagbok som innehåller böcker som jag bara börjat på? Det är att bryta mot mina läseregler (av vilka det finns flera, oh ja). Jag älskar att lägga ifrån mig en avslutad bok, och jag älskar att börja på nästa, med allt vad det betyder av förhoppningar och fasa.

torsdag 12 februari 2009

Titta mer på konst!

I Järfälla finns verkligen mycket att se och göra för er som är intresserade av konst. Ni kan besöka Konsthallen i Jakobsberg, som erbjuder många intressanta utställningar året om. Just nu pågår till exempel Järfällas "Vårsalong", vilket är en jurybedömd samlingsutställning.

Den 25 mars kommer bibliotekets boklunch Bok&Mat att ha tema Konst. Då kommer Mikael Falk som förestår Konstallen att prata om konst och konstböcker. Mer info kommer.

onsdag 11 februari 2009

Titta! På konst!!

Häromveckan fick jag ett vykort av en kompis, med Mark Rothko’s ’Yellow and Gold’ som motiv på framsidan.

Jag gillar Rothkos färger, så kortet fick en given plats på hemmets kylskåpsdörr direkt. Sexåriga dottern upptäcker kortet och hennes första fråga är: 'varför har du satt upp det där kortet på kylskåpet?'

Det är ju egentligen hennes lilla konstutsällning som håller till där! Fina teckningar av alla de slag som hon är stolt över. Den senaste tiden har också en eller annan av lillebrors teckningar fått vara med, utvald av en kritisk storasyster. Men att där nu sitter ett vykort föreställande två fläckar av olika gul färg - det verkar skumt.

Som svar på hennes fråga säger jag att jag blev glad över vykortet och att jag dessutom gillar konstverkets färger, och att jag därför tycker vykortet ska få vara på kylskåpet ett tag. Hon lyssnar, tittar på kortet, funderar - och sedan kommer frågan: vad är ett konstverk? Ja, vad är ett konstverk. Den som kan förklara…

Jag går till bokhyllan och tar fram en bok om konst, vi sätter oss i soffan och bläddrar. Pratar om konst, kunnande, hur olika konstnärer uttryckte synen på omvärlden på olika tider - och har under tiden riktigt kul. Hon håller med om att vissa konstverk är jättefina, andra tycker hon är fula. Vissa färger gillar hon, abstrakta konstverk vill hon veta mycket om. Och vykortet får vara kvar på kylskåpet, färgerna är ju verkligen fina! Men hon gillar den egna konsten bättre i alla fall.

På kvällen vid läggdags läser vi sagor som vanligt. Dotterns blick fastnar på bilderna i sagoboken. ’Är det här också konst?’ vill hon veta. Vad tror du, frågar jag. Hmmmm, det är ju också bilder, som konsten i boken vi satte oss med i eftermiddags, så nog måste det också vara konst? Just det!

Nästa dag efter dagis sätter hon sig ned med papper och färgkritor och är fast besluten att skapa sin alldeles egen konstbok. Hon ritar, klistrar och sätter ihop bladen med hjälp av en häftapparat. Jag förstår att vykortet har blivit en inspiration, det finns en sida med endast en enda stor orange fläck… Så är boken klar- och hon undrar om den så småningom kan få en plats bland böckerna på biblioteket? Fast, säger hon, då måste jag väl lära mig att skriva först och ha med en saga i boken också. Så att den kan få vara med bland bibliotekets konstböcker- i bilderbokstrogen!

Det är så hon ser på saken! Järfällas mesta konstutställning finns alltså i bilderbokstrogen på biblioteket. Sagan får man på köpet!

Böcker om konst både för små (och lite större) konstintresserade hittar ni på avdelning uI, den som hellre vill skapa egen konst kan få inspiration i boken Gör din egen konst av Irene Luxbacher.

/Eva Brünahl

Studiedag är läsdag

Idag har många elever i Järfälla studiedag. Det märks på biblioteket. En hel liten drös av skollediga biblioteksbesökare har passat på att ta sin tillflykt till bibblan.
På de mest väntade och oväntade platser sitter flickor och pojkar djupt försjunkna i läsandets ädla konst.
Det är en anblick som kan få vilken barnbibliotekarie som helst att mysa ända in i själen.
Vad läser då dagens ungsom kan man undra:

Alltid moderna, aktuella Siw Widerbergs senaste alster Valpar till salu till exempel kan jag avslöja. En empatisk rysare där tre modiga barn avslöjar en skoningslös liga av hundsmugglare.


Tidningen Level och Illustrerad vetenskap är lustläsning för den som för stunden inte känner för skönlitteratur.

Klassikern Kamratposten går förstås också hem! Märkligt egentligen, Kamratposten läste jag när jag var liten, och nu cirkus 25 år senare är den minst lika bra. Maken till innovativ, fantasifull, aktuell och respektfull tidskrift får man leta efter.

En ovanligt litterat sjuåring plöjer utan problem Petter Lidbecks Världens elakaste fröken och myser och ryser åt mellanstadielärare Karin Karlssons utstuderade elakheter.

När en liten lässugen tjej kommer fram och undrar:"Hur många böcker får man egentligen låna?" så känner jag att min dag är gjord. Nöjd helt enkelt. Så länge det finns läsare så finns det hopp liksom...
Så kom och invadera vårt lilla bibliotek. Det må vara pyttigt men i brist på stjärterum erbjuder vi åtminstone ett utförligt hjärterum.
The more the merrier helt enkelt

tisdag 10 februari 2009

Det erotiska biblioteket

Biblioteket känns inte som är särskilt erotiskt ställe. Tyvärr måste jag nästan säga. Ibland hittar vi ett hånglande ungdomspar i något mörkt hörn efter att vi har släckt för kvällen och då och då ser man kärlek spira bland våra besökare. Men det borde finnas mer erotik! Därför har biblioteket - i Alla hjärtans dags anda - slagit på stort med en erotikutställning där vi skyltar med allt som kan tänkas ingå under begreppet. Relationsproblem, sextips, kärleksdikter och osedliga noveller. Där finns allt du kan tänkas vilja veta - men inte vågat fråga om.

Det här med att inte våga fråga... Det måste vi komma runt. Från båda håll. Ibland har jag märkt att jag blir lite generad när jag får en fråga om var Kama sutra-böckerna står eller hur man hittar erotiska noveller. Sakta men säkert blir min hudfärg stadigt rödare. Det handlar inte egentligen om att jag tycker frågan är pinsam, utan om hur jag förhåller mig på bästa vis till min besökare. Antagligen vill inte den här personen att jag ska skrika ut vilken titel han/hon är ute efter, men istället hamnar jag nästan i viskningsläge och har svårt att göra mig förstådd. Eller tänk om jag hörde fel? Tänk om han/hon ville ha Mamma Mu cyklar, och inte alls en bok om sexställningar? Och tänk om jag måste fråga om titeln igen, är jag oproffessionell då? Tänk om personen uppbådade sina sista krafter att fråga för att mötas av; "Förlåt, vad sa du?"

Ser ni! Jag har målat in mig i ett hörn. Därför tycker jag att alla borde fråga var sex- och samlevnadsböckerna står lite oftare (om ni inte vågar så står de på Vnd) så att jag får öva på en nyanserad och bra kommunikation.

Jag kan ändå tänka mig att det finns ett visst motstånd mot att låna sexböcker. Det kan finnas många anledningar. Därför finns det ju nu så otroligt smidigt massor av erotiska romaner och sexböcker som e-böcker, alltså böcker i pdf-format du laddar ned till din dator. Jag har sammanställt en lista här nedanför:

Lust av Clara Jonsson (erotisk roman)

Passion av Clara Jonsson (erotiska noveller)

Rum 306 av Anna Helena Falk (erotisk roman)

Venusdeltat av Anais Nin (erotiska noveller)

Relationer och sex av Katerina Januoch (tips och goda råd)

Sex med mera av Sandra Dahlén (Vad är sex? Vad är normalt? Är allt normalt?)

69 sexiga tips av Katerina Janouch

69 sexiga lekar av Katerina Janouch

Orgasmboken av Katerina Janouch

Ung i en pornotid av Per Straarup Sondergaard (Faktabok på danska om unga och pornografi)

Välkommen in på Jakobsbergs erotiska bibliotek!
Icke heller att förglömma att jag har haft Madonnas "Erotic" på hjärnan hela dagen. Den behövdes för att komma i rätt mood för upphängning av alla röda sammetsgardiner och leopardtyger.

lördag 7 februari 2009

Ibland gör översättningen ont...

Jag hade rätt höga förväntningar på Sonya Hartnett's Pojken i soffan. DN hyllade Harnett i uppräkningen av 100 omistliga barnboksförfattare för ett par månader sedan och jag har tidigare läst Jag är Djävulen som jag recenserade här som jag tyckte mycket om. Pojken i soffan har dessutom en fantastisk framsida.

Matilda är en gammal dam som plötsligt får en pojke på besök. En dag sitter han där i soffan, till synes mycket hemmastadd och lite snarstucken, precis som typ-tioåringar kan vara. Han vill bara ha hallonkakor, men de är slut, så då snörper han på munnen och trycker i sig de vanliga kakorna som Matilda bjuder på. Sen berättar Matilda om sitt livs kärlekshistoria - och pojken tycker det är hur fånigt som helst.

Matilda - eller Maddy som hon kallas som ung - åker ut på en jordenruntresa med sin far för att hitta "det vackraste i världen" och hon får se praktfulla skapelser; katedraler, vattenfall, solnedgångar, men det är inte förrän hon hittar Fjäder på stranden som hon förstår vad det är som är det vackraste i världen. En pojke som ser ut att vara i hennes ålder, kanske sexton-sjutton, sitter på stranden och pratar med en albatross. Han har vinden i håret och bar överkropp och verkar vara nästan förvildad. Trots deras olikheter blir de förälskade och flyttar ihop i en stuga. Fjäder kvävs mentalt av den nya fångenskapen, han är van vid en frihet som Maddy inte kan ge honom, och till slut ger han sig iväg och lämnar Maddy förkrossad. Hon bestämmer sig för att hon vill ha svar på EN fråga, den viktigaste frågan, och ger sig iväg ut på havet i en liten segelbåt för att finna Fjäder och tvinga honom att svara...

Maddys tid på havet är den mest spännande i hela boken. Hon pratar med fiskar, och ser havsmonster strida, och hon frågar vinden om hjälp att hitta rätt.

Vad sedan pojken faktiskt har för roll i den där soffan får ni lista ut själva.

MEN... Jag blir inte överförtjust. Det är något som saknas. Jag hakar upp mig på översättningen. Fjäder låter oehört fånigt i jämförelse med Feather som jag antar det är i originalversionen. Bara nedvärderande ord börjar med "fj", fjutt, fjant, fjolla (med ett undantag; hästen Fjalar i Bröderna Lejonhjärta).

Annars; en helt okej bok. Men vettetusan vad jag skulle säga att den passar för för ålder. Skulle nog inte sätta den i handen på någon under 16 år.. Tror jag.

fredag 6 februari 2009

Sagor som bara fortsätter

När Sara bloggar om Ghibli Studios börjar jag tänka på hur lycklig jag blir av filmerna som kommer därifrån. Min absoluta favorit är Spirited Away, som hamnar allra högst upp på en trång tron bland mina absoluta favoritfilmer. Sitter däruppe och fikar med Lynch, Peckinpah och Huston. En japansk tecknad film däruppe bland macho-noirgräddan? Om! Har ni inte sett den? Då har ni gjort fel! Just den finns inte på kommunens bibliotek och det är jättesynd!

Spirited Away är en fantastisk saga. Men vad mer, så är det en saga utan slut, eller början, för den delen. Det är en av sakerna som är så stormande underbart med den. I historien finns flera stigar som leder iväg till andra äventyr som jag inte får följa med in i. Där finns en hjulångare full av gudar som kommer från en tindrande storstad långt borta. Hur mycket skulle jag vilja få följa med tillbaka över det nyligen ditregnade havet? Där finns ett tåg som rusar iväg, med rälsen knappt över ytan, ur filmens badpalats. ”Förr”, säger någon ”brukade tåget komma också, men nu åker det bara iväg.” Vadå förr? Vad fick det att sluta komma och bara åka iväg? Vad hände? Och, visst, hur kan ett tåg bara åka iväg, utan att först komma till en perrong? Men det är en saga och i sagor får… ja. Nå, tåget åker i alla fall iväg, och jag får följa med, till sist. Under resan stannar det vid perrong efter perrong, ute i vattnet, och skuggfigurer kliver av, några på. Men perrongerna står i ingenstans. Vad händer om man går av? Vart kommer man? Till sist så kliver jag av, i ett förtrollat träsk, och tåget fortsätter vingligt vidare, och jag ser bara de röda lyktorna från sista vagnen försvinna bort i skymningsmörkret, vart? Vad finns längre in? Där finns andra sagor. Andra äventyr. Det hisnar!

När jag läste Michael Endes Den oändliga historien hisnar det precis likadant. Här är en sagobok som berättar om ett sagoland som håller på att försvinna och en liten pojkes försök att rädda landet. Men hela tiden träffar han… ja, stenbitare, pysslingar, gamla Urgl. Han kommer till förtrollade platser och lämnar dem igen. Michael Ende förklarar hela tiden att det minsann inte är slutet på historien om den platsen, om den varelsen, det finns mycket mer att berätta. Sedan fortsätter han: ”Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.” När jag för länge sedan läste den första gången blev jag irriterad. När ska jag få veta hur det gick för stenbitaren? Nu är det bara underbart. Sagorna tar inte slut. En saga leder till tio nya sagor! De finns därute ännu mer, bara för att jag inte får veta hur de slutar.

Som i Ringens brödraskap (Sagan om ringen) när Bilbo lämnar Hobbinge (Hobsala) för sista gången. Vart går leder hans stig, förutom iväg?

Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
På raska fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se.

torsdag 5 februari 2009

Varför finns bin?

Jag läser inte mycket barn- och ungdomsböcker. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte hinner. Men ibland, på en ingivelse, får jag med mig någon hem i väskan. Eller så bläddrar jag i dem på jobbet.

Adjö, Herr Muffin tryckte min kollega Elisabet upp i ansiktet på mig och sa att den här måste du läsa. Och jag tänkte, att den här hinner jag ögna när jag sitter ute på kvällspasset i lånedisken. Och huuh, det var en dålig idé… Herr Muffin är ett mycket gammalt marsvin som har fyllt sju år. Han är grå och trött. Hans matte skickar små brev och mandlar som han får hämta i sin brevlåda. För brevlådan måste tömmas, hur sjuk man än är. Men marsvin kan inte läsa, så istället tuggar han sönder breven i flagor – så de virvlar iväg precis som snö. Herr Muffins fru dog av ett bistick, och Herr Muffin frågar så klokt; ”Varför finns bin?”. Det undrar jag också! Varför finns bin?!

Adjö, Herr Muffin är en stillsam bok om det allra hemskaste – men med en fingertoppskänsla som borde belönas med alla priser som finns. Sorglig så att det stockar sig i halsen, jag var tvungen att ta några djupa andetag bakom disken innan jag kunde gå ut och möta folk igen.

En av mina absoluta darlings är illustratören Stina Wirsén. Och jag har älskat Ulf Starks böcker i min barndom. 2007 kom de tillsammans ut med en bok som heter En stjärna vid namn Ajax. Den börjar med meningen ”En dag när hunden Ajax var sju fick han en pojke vid namn Johan. En som skrek! Tills han fick se hunden. Då log han!”. Där startar en lång och djup vänskap mellan hunden och pojken. De gör allt tillsammans, så fort Johan kan äta korv bjuder Ajax honom på korv. Det är så det är att ha en vän. Johans första ord är inte pappa eller mamma, utan ”VOV”. En dag när Johan är sju år vill inte Ajax vakna mer. Resolut och bestämt tar Johan familjens vita häst och ger sig ut på en rymdritt. Han letar reda på en stjärna som precis ser ut som Ajax… Han tar med sig stjärnans skugga tillbaka och lägger den under sängen. Vad som händer då måste ni läsa själva!

Ulf Stark och Stina Wirsén blir precis som väntat en oslagbar kombination. Slarvigt och sött tecknat med Starks underbara formuleringar gör att boken ramlar rätt in i hjärtat.

Ibland kan man känna sig som ett litet barn även om man är vuxen, och då är det bra att det finns böcker som kan hjälpa en att sätta ord och bilder på det som är svårt. De här böckerna är perfekta exempel på det.

Men vi är snälla - och trevliga!

Det är torsdag och jag känner pressen på mig att producera någon intellektuellt högstående iaktagelse av Sveriges, Stockholms, Järfällas myllrande kulturliv. Men den inspirationen är inte riktigt med mig idag.
En låt oss säga relativt närstående person skickade mig en länk till ett filmklipp på sajten YouTube.

Jag tror inte att det var menat som en fin vink. Jag är snäll och rar. Tro inget annat. Speciellt när jag är på min arbetsplats.

Det är ett filmklipp (på engelska) där en fullständigt maktfullkomlig sociopat till bibliotekarie ger en stackars besökare ett biblioteksbesök hon sällan ska glömma. Hon förödmjukas och hånas och hennes boksmak sågas högljutt inför hela biblioteket.

Filmen borde kanske visas på bibliotekarieutbildningen som en avskräckande exempel. Så här vill ju ingen bli bemött när de släntrar in på bibblan för att låna lite lustfylld förströelselitteratur för att pigga upp tillvaron.

Trots det får filmen mig att skratta hysteriskt. Den är verkligen roligt i all sin elakhet- speciellt om man har en humor av typen The office. Extra roligt är förstås klippet för oss som jobbar på bibliotek. På Järfälla folkbibliotek är vi snälla, trevliga, respektfulla och serviceinriktade - såklart. Det handlar inte om det. Utan snarare om att det mest förbjudna, det som man aldrig i livet skulle göra, utövar någon slags lockelse. För nog är det väl så att de allra flesta av oss, oavsett yrke och arbetsplats, någon enstaka liten gång haft lusten att bete sig så helt och totalt förbjudet. Lite som den här killen Åke, ni vet som vinner på Lotto.

/Sarah Utas

onsdag 4 februari 2009

Författare på rad

Den gångna fredagen tillbringades utanför bibliotekets trygga väggar. På stan, minsann. Där författarna satt på rad i ABF-huset för att berätta om sig och sitt. Om detta har jag tänkt berätta, och förde därför frenetiskt anteckningar. Nu med ett par dagars distans är det en överväldigande hoper blå hieroglyfer som vältrar sig över mitt skrivbord när jag tömmer min mapp. Namnbombardemanget jag utsattes för kan jag förhoppningsvis vidarebefordra något av till våra besökare, och för den delen – här, i form av en högst personlig betraktelse. Författarna jag ställdes inför, eller snarare ställdes inför mig, hade åtminstone det gemensamt att jag inte har läst någon av dem – med ett sprudlande undantag. Carl-Johan Vallgren berättar just nu för mig om den spelgalne ryssen Rubashov och hans ödesdigra pokerparti med Hin Håle. Men just det ber jag att få återkomma till vid väl valt tillfälle. Det här kommer att bli långt nog ändå.

Nu till fredagen (det här med att uppdatera omedelomedelbartbart klarar jag bara inte av, så några dagars släp får duga) och uppsjön. Det här är en årligen återkommande händelse, såvitt jag förstår. Det var åtminstone andra gången jag fick möjlighet att gå. Den vänder sig till bibliotekarier och syftet är, i viss mån, att uppmana till författarbesök på bibliotek och skolor, men också att inspirera överhuvudtaget, antar jag. Många av författarna högläste ur sina verk, och jag gillar högläsning – det är ett obehagligt effektivt sätt att driva mig att omedelbart sätta böcker högt på listan över såna som bör läsas bums. Fast bunta ihop dem på dessa premisser får vara. Istället.

En bunt barnlitteraturförfattare. Där var Peter Arrhenius, Petrus Dahlin, Kerstin Gavander och Kristian Carlsson. Den förstnämnda har jobbat med SVT:s barndramasatsningar på senare år och kommer med sin första ungdomsbok i höst. Petrus Dahlin skriver stockholmsförortsbarndeckare med Kalle Skavank i huvudrollen. Tillkomsten av Kerstin Gavanders Loppan-serie var en fin historia om en av författarens bästa vänner sedan många år tillbaka, som tog mod till sig och berättade att han var homosexuell men inte vågat säga något eftersom han var rädd för reaktionerna. Kerstin svarade med att skriva om elvaåriga Loppan, som bor växelvis med sin mamma och mammans bästa vänner som är ett homosexuellt par. Nu har det blivit en serie om tre delar. Kristian Carlsson står bakom böcker med illustrerade barnverser, bland annat, men vad jag fastnade för var hans handflatsstora diktsamling Re:evolutioner som dystopiskt serverade en genetiskt förändrad värld där naturen går bärsärk. Verkar väldigt lustig. Men inte för barn. Är inte de flesta dystopier väldigt roliga?

En bunt ungdomsförfattare. Lina Forss, Malin Isaksson, Lilian O Montmar, Patrik Rochling och Daniel Boyacioglu. Ja, så tänker jag bunta ihop dem! Det här är sånt som är direkt intressant för Järfälla gymnasiebibliotek. Lina Forss debutbok heter Vildängel, och om den berättar hon att när den kom presenterades som delvis självbiografisk, men nu, då hon fått lite distans kan hon förklara att den istället är ”otäckt självbiografisk”. Nu, hennes tredje bok, som inte kommit ut än, kommer heta Agnes ♥ Eward, men ingen av titelfigurerna är vampyr. En kärlekshistoria och en allvarlig blinkning åt ”Den allvarsamma leken”. Jag blev riktigt sugen att läsa när den kommer ut, eftersom Lina var väldigt behaglig att lyssna på. Malin Isaksson verkar ha skrivit en fartfylld feel bad-roman om en grupp väldigt utåtagerande tjejer. Den går som smör i solsken på biblioteket, och vad som är roligt med den är att det finns en fortsättning i form av en dramatiserad fingerad intervju som man kommer åt via bonniers hemsida eller författarcentrum öst (hoppas jag). Lilian O Montmar har skrivit ungdomsböcker baserade delvis på de elever som hon själv haft under sina 30 år som gymnasielärare, berättar hon. Patrik Rochling är serietecknare och samarbetar med tecknaren Li Östberg för att göra vuxenserier. Han berättar att serieromanformen är annorlunda och svår för ovana läsare eftersom varje serieruta är ett block intill flera andra block och ingen linjär läsform. Man fogar betydelseblock till varandra, vilket gör att framtid och dåtid alltid är närvarande. Daniel Boyacioglu hamnar också här, estradpoet och musiker till trots. Han läste högt ur en kommande diktsamling, nonchalant bläddrade han sig genom sina papper och läste en gruvligt grym och träffsäker lång dikt om en misshandlande pappa. Den här kusliga känslan av vackert språk och otäckt innehåll som får mig att hoppa i min stol.

En bunt gamla rävar. Eva Adolfsson var där, Henry Bronett (!), Carin Svensson, hitrest från Nya Zeeland, och Carl-Johan Vallgren, förstås. Han är överallt just nu. Eva Adolfsson var förtjusande förvirrad. Hennes nya bok, En liten historia, hade recenserats i pressen samma morgon, och hon var lycklig. Överallt hade hon hyllats, berättade hon, så det var svårt att landa. Carin Svenssons nya bok Vinterbäcken handlar om en konstnär som aldrig uppnår kändisskap – om längtan, ensamhet och vemod. Verkar intressant. Carl-Johan Vallgren så. Han är en gudabenådad högläsare, på min ära. Och skrönfabrikant. Så hans nya lunta, Kunzelmann & Kunzelmann kommer läsas, älskas. Av mig. Av Henry Bronett har jag alltför mycket barndomsminnen pendlandes mellan cirkusar och varuhus för att riktigt kunna koncentrera mig på hans första diktsamling, varur han högläser en gnutta, men mest pratar han om vad han anser är svenskans vackraste ord – ”ja”, vilken får mig att tänka på någonting som jag tror det var Joakim Pirinen som skrev. ”Jag vill säga NEJ för då blir jag fri.”

Förutom mina klumpigt hopknöglade buntar, var där Moa Elf Karlén och Johanna Palmström som inte får buntas in som jag har lagt ihop mina buntar. De talade om hur den feministiska diskussionen präglats av trötthet och brist på gensvar efter det senaste valet och dokumentären Könskrig. Diskussionen fastnar ofta numera kring vilka färger småbarn ska ha på kläder eller tapeter, och hur mycket hemarbete som görs av respektive parter, men de ville ha en dialog om djupare förändring på politisk nivå och därför har de redigerat en ny antologi, Äga rum – röster ur den feministiska rörelsen där ett antal aktivister och grupper engagerade i olika feministiska sammanhang, vardagliga såväl som politiska, får komma till tals. Med visioner, idéer och strategier för att förändra och göra tillvaron rättvisare och tryggare.